Expansionskort

Analogt ljud kan liknas vid vågor som breder ut sig på en vattenyta. Avståndet mellan vågtopparna är våglängden, vilken är relativ till frekvensen. Ju tätare de är desto högre är frekvensen. Höjden på vågorna motsvarar i samma liknelse ljudets amplitud som berättar hur starkt ljudet är.

För att lagra analog information digitalt måste den först omvandlas till ettor och nollor. Lösningen är att ta upprepade mätvärden och lagra vågens egenskaper vid de exakta mättillfällena. Görs detta tillräckligt ofta upplever det mänskliga örat att ljudet är lika bra som den analoga källan. Tekniken kallas för PCM (Pulse Code Modulation).

Digitalisering av en analog ljudvåg med PCM-teknik.

För att få CD-kvalitet krävs 44 100 mätvärden varje sekund (44,1 kHz). Uttrycket samplings­frekvens beskriver just detta. Frekvensen (antalet mätvärden per sekund) är avgörande för hur bra det avkodade ljudet blir. Även upplösningen på ljudet är fundamental. Den mäts i bitar och beskriver förenklat hur noga ljudet anges. Likna det hela vid ett bygge av småklossar: ju mindre klossar som används, desto mer likt originalet blir det. För CD-kvalitet används 16 bitars ljudupplösning. Det bästa okomprimerade ljudet som HDMI-signalen klarar av är åtta kanaler med 192 kHz samplingsfrekvens och 24 bitas upplösning (läs mer).

I datorsammanhang används sällan okomprimerat CD-ljud. Istället brukar ljudet lagras komprimerat. Komprimeringstekniken går ut på att skala bort sådan information som det mänskliga örat ändå inte kan registrera. MPEG-algoritmen som används är gjord för just detta. Läs mer om komprimering.

Ljudkortets uppgift är att ta den digitala informationen och göra den analog. Oftast har ljudkortet även den motsatta funktionen: att omvandla en analog signal från en mikrofon till digital data som datorn kan lagra eller sända vidare. Ibland har ljudkortet även en så kallad linjeingång vilken kan användas för att koppla radion till datorn och spela in låtarna som den tar emot.

Färgkodningen ovan är vanligt förekommande på ljudkort. Se ljudkortets manual för närmare information. Mikrofonen kopplas till den rosa ingången och fronthögtalarna till den limegröna utgången.

Ofta finns det även en SPDIF-utgång på ljudkortet för att kunna skicka ut digitalt ljud till en hembioreceiver. Den digitala utgången brukar vara vit eller orange och är märkt med DIGI IO eller SPDIF.

Ibland är det varken en optisk toslink-kontakt eller en digital koaxialkontakt som sitter på ljudkortet. Istället är det en 3,5 mm-teleanslutning. Om den är elektrisk kan det kopplas en adapter till den för att omvandla till en RCA-kontakt så att en vanlig koaxial­kabel kan anslutas. Om den är optisk finns det färdiga kablar för ändamålet. Läs mer om SPDIF.

Adapter för att ansluta en RCA-kabel till en digital elektrisk 3,5 mm-utgång

Adapter för att ansluta en toslinkkabel till en digital optisk 3,5 mm-utgång

Även om moderkortet har ett inbyggt ljudkort kan det finnas anledning att installera ett separat sådant. Det inbyggda ljudkortet håller generellt relativt låg kvalitet på ljudet och kan även lätt dra till sig störningar från andra kretsar i datorn. Det är exempelvis ganska vanligt att det uppstår ett svagt rasslande ljud i hörlurarna när en USB-ansluten mus flyttar sig.

I moderna operativsystem är det inga problem att arbeta med flera ljudkort. Detta gör det möjligt att välja vart ljudet ska gå. Det är framförallt användbart om extra USB-högtalare ska kopplas in eller om ljudutgången ska vara fri för högtalarna samtidigt som ett chattheadset är inkopplat.

Ljudinställningar kan antingen göras generellt för hela datorn eller så att bara ett specifikt program berörs. Hur detta görs visas här (Windows) och här (Mac OS X).

Datorn behöver sällan kompletteras med nätverkskort då ett sådant nästan alltid finns inbyggt på moderkortet. Ibland går den integrerade kretsen dock sönder och då är det bra att kunna installera ett nytt kort. Ibland stödjer inte heller det integrerade nätverks­kortet gigabithastigheter. Det kan vara ytterligare ett skäl att installera ett nytt nätverks­kort. Nätverkskort finns med PCI-, PCIe- och USB-anslutning (se exempel på socklarna nedan).

När det gäller trådlösa nätverkskort finns ett betydligt större behov av att komplettera med extra kort, eftersom stationära datorer sällan har inbyggda trådlösa nätverks­kretsar. Nätverkskorten finns i en mängd olika utföranden med olika socklar.

Det finns olika kontrollerkort som kan användas för att utöka datorn med nya eller fler gränssnitt. Om USB-portarna är slut eller om datorn endast stödjer den gamla USB 2.0-standarden går det att installera en ny USB 3.0-kontroller. Kontrollerkort finns även för bland annat Firewire, eSATA, SATA och EIDE. Dessa kort har samma interna anslutningar som nätverkskorten (PCI eller PCIe).

I stationära datorer finns två typer av anslutningar som används för att installera expansions­kort. Den ena är PCI som har hängt med länge och den andra är den uppdaterade varianten PCIe x1. PCIe x1-sockeln är betydligt mindre än PCI-sockeln. I framtiden lär endast PCIe användas då den dessutom är snabbare. PCIe finns i sin tur i fyra varianter med god kompatibilitet sinsemellan (läs mer):

• PCIe x1
• PCIe x4
• PCIe x8
• PCIe x16 (för grafikkort)

Kontrollerkort för SATA med den äldre PCI-anslutningen

Kontrollerkort för eSATA med PCIe-anslutning

I bärbara datorer finns det tre typer av kortplatser. Den äldsta är PCMCIA (eller PC Card som den också kallas) som är på väg att fasas ut. Ersättaren heter Expresscard och finns i två olika utföranden. Den ena kallas Expresscard 1x (även känd som Expresscard/34) och den andra kallas Expresscard 2x (även känd som Expresscard/54). Skillnaden ligger i hur stor plats de tar. Expresscard 1x-kort passar även i Expresscard 2x-sockeln. Det är relativt vanligt att bärbara datorer i business-segmentet är utrustade med Expresscard.

Kontrollerkort för eSATA med den äldre PCMCIA-anslutningen (PC Card)

Kontrollerkort för eSATA med Expresscard 2x-anslutningen

Kontrollerkort för eSATA med Expresscard 1x-anslutningen. Passar även i Expresscard 2x-sockeln