Externa hårddiskar

De portabla hårddiskarna är normalt uppbyggda av tre komponenter: en 2,5"-hårddisk (även 1,8" förekommer), en omvandlare från SATA till USB samt ett kabinett. Den stora fördelen med 2,5"-hårddiskar är att de kan drivas direkt från USB-porten; ingen extra nätadapter behövs. Vissa modeller levereras med en förgrenad USB-kabel för att säkerställa att strömmen ska räcka till hårddisken. Ibland räcker det trots detta med att den ena kabeln kopplas in.

Exempel på en portabel 2,5" hårddisk

USB-kabel till extern hårddisk. Den ena USB-kontakten är till för data och strömförsörjning. Den andra är endast till för strömförsörjning.

Normalstora externa diskar använder 3,5"-hårddiskar och måste därför strömförsörjas med en separat nätadapter. Fördelen med 3,5"-modeller är att priset per gigabyte är lägre jämfört med 2,5"-modeller. Den externa hårddisken är lämplig för backup och många modeller levereras därför med en mjukvara som underlättar säkerhetskopiering.

3,5" extern hårddisk

Det finns flera mer eller mindre vanliga sätt att ansluta externa hårddiskar:

Teoretiskt maximala hastigheter (Mbps)

Det finns även nätverksanslutna hårddiskar som kallas NAS (Network Attached Storage) och behandlas närmare här. Teknikerna som nämns ovan är för anslutning av en hårddisk direkt till en dator. Följande avsnitt kommer att behandla varje anslutning för sig.

USB (Universal Serial Bus) är en mycket utbredd standard som idag stöds av alla datorer.

USB började som en leverantörsoberoende standard. Målsättningen var att få fram en billig och snabb teknik för att enkelt kunna ansluta kringutrustning till datorer. Den första versionen som blev kommersiellt stor var USB 1.1 (även känd som USB Full Speed).

USB 2.0 är även känt under namnet USB Hi-Speed. Denna version har varit standard i många år och är teoretiskt hela 40 gånger snabbare än föregångaren. Standarden är även bakåtkompatibel med tidigare versioner. Enligt specifikationen klarar USB 2.0 upp till 480 Mbps och fungerar därför bra med externa DVD-läsare, hårddiskar och andra multimediatillbehör. För att kunna nyttja den högre hastigheten måste hela kedjan ha stöd för USB 2.0. Om datorn endast har stöd för USB 1.1, kan den kompletteras med ett USB 2.0-kort.

USB 3.0 (SuperSpeed) är upp till tio gånger snabbare än sin föregångare och möjliggör överföringshastigheter på upp till 4,8 Gbps. Den högre hastigheten är framförallt önskvärd till externa hårddiskar som idag begränsas till nästan halva sin hastighet på grund av den gamla USB-standarden. Med USB 3.0 blir de därmed dubbelt så snabba. Det går faktiskt att förvänta sig att tekniken klarar hela 400 MB/s när det finns lagringsenheter som når de hastigheterna!

Exakt hur mycket snabbare USB 3.0 blir beror mycket på vilket material som överförs, framförallt om det rör sig om stora eller små filer. Western Digital har pekat ut några exempel där skillnaden blir väldigt stor och redovisar dessa i produktbladet till sin My Book 3.0-hårddisk. Hårddisken jämförs med en av deras egna My Book USB 2.0-modeller.

USB 3.0 klarar även att ge ut mer ström än sin föregångare, vilket gör att behovet av separata nätadaptrar minskar. USB 2.0 klarar upp till 500 mA, medan USB 3.0 klarar upp till 900 mA. Tyvärr krävs det fortfarande en separat nätadapter för att driva externa 3,5"-hårddiskar.

Wireless USB ska inte förväxlas med USB-mottagare för trådlösa nätverk. Wireless USB har inget med nätverk att göra, utan är precis som vanliga USB en anslutning mellan en dator och en extern enhet. Det har länge gjorts tappra försök att skapa liknande lösningar, men det är först nu när det finns en fast standard som det kan slå igenom på riktigt. Tänk att ansluta alla tillbehör utan en enda kabel! Tanken var densamma med de äldre lösningarna, men eftersom olika tillverkares lösningar inte var kompatibla med andras slog det aldrig igenom. Köptes en mottagare från en tillverkare var den med hög sannolikhet inte kompatibel med en annan tillverkares tillbehör. Nu räcker det med att leta efter Wireless USB-logotypen för att garantera kompatibilitet mellan dator och tillbehör.

De första Wireless USB-produkterna börjar dyka upp, och nya datorer lär inom en snar framtid utrustas med färdigt stöd för standarden. Fram till dess går det att lösa med relativt smidiga adaptrar. Standarden möjliggör teoretiska hastigheter på upp till 480 Mbps vid tre meter och 110 Mbps vid tio meter.

Adapter för att ge en dator stöd för Wireless USB. Tekniken kommer på sikt att byggas in i datorerna.

Adapter för att ge ett tillbehör (t.ex. en skrivare) stöd för Wireless USB. Tekniken kommer på sikt att byggas in i tillbehören.

Eftersom datorer med inbyggt stöd för Wireless USB lyser med sin frånvaro finns det inte heller inbyggt stöd för det i dagens operativsystem. Det gör att det krävs tredjeparts­program för att kunna ansluta tillbehören. Dessa program inkluderas vid köp av adaptrarna, men de kommer på sikt inte behövas alls. Då kommer operativsystemen istället att upptäcka enheterna automatiskt. Det hela påminner mycket om intro­duktionen av trådlösa nätverk. Till en början behövdes utstickande donglar och program­varor från tredje part. I takt med att tekniken blev allt vanligare byggdes kretsarna och antennerna in i datorerna och operativsystemen fick inbyggt stöd för anslutning.

En av anledningarna till att det behövs speciella program är säkerheten. Det ska inte finnas någon risk att enheterna råkar anslutas till någon annans dator, utan det ska alltid krävas en enkel sammankopplingsprocess innan datorn får tillgång till enheten.

Standarden som populärt kallas Firewire heter egentligen IEEE1394. Den har även fått andra namn såsom iLink (används av Sony). Standarden finns i två olika versioner som kallas Firewire 400 respektive Firewire 800. Siffran syftar på hastigheten. För externa hårddiskar är det många, framförallt Mac-användare, som väljer Firewire framför för USB. Firewire är också vanligt för videoöverföring från DV-kameror.

Firewire och USB 2.0 har många likheter, men de är inte kompatibla med varandra. Det går alltså inte att med passiva adaptrar omvandla från den ena till den andra standarden. För att kunna ansluta en Firewire-hårddisk till en dator som saknar Firewire-port måste datorn öppnas och utrustas med en separat Firewire-kontroller. Den kan, liksom USB 2.0, antingen anslutas till PCIe- eller PCI-sockeln.

ESATA (external SATA) är bland de bästa anslutningarna för externa hårddiskar, tillsammans med USB 3.0 och Thunderbolt. ESATA är egentligen samma signal som vanliga SATA, men kabeln är framtagen för externt bruk. Både den och kontakterna är nämligen kraftigare och bättre skärmade. Detta gör att det går att använda eSATA-kablar på upp till två meter. Den vanliga maxlängden för SATA är annars bara en meter. Kontakten som används för externt bruk har också ett annat utseende. Med samma kontakt hade det funnits risk för att en oskärmad kabel hade använts där det borde ha varit en skärmad.

Skillnaden mellan intern och extern SATA-anslutning

Med eSATA går det att uppnå högre hastigheter än vad som är möjligt med USB 2.0 och Firewire. Det beror på att signalen inte behöver omvandlas utan kan skickas oförändrad hela vägen till SATA-kontrollern. Annars måste den först omvandlas till USB eller Firewire och väl framme i datorn omvandlas tillbaka igen.

En modern 3,5"-hårddisk kommer ofta upp i hastigheter kring 80 MB/s vilket motsvarar 640 Mbps (åtta bit är en byte). Det borde innebära att USB 2.0 nästan räcker eftersom anslutningen klarar hastigheter på upp till 480 Mbps. Problemet är att USB måste skicka med en hel del så kallad overhead-information. Med overhead-informationen inräknad i den angivna hastigheten blir den verkliga överföringshastigheten betydligt lägre.

Precis som USB stödjer eSATA dessutom hot-swap. Detta möjliggör in- och urkoppling under drift. Skillnaden är att med eSATA måste datorn söka upp enheten på nytt. Anslutningen är alltså inte riktigt lika smidig som USB där enheten dyker upp av sig själv.

Tyvärr är det fortfarande få datorer som har en eSATA-kontakt. På nya moderkort börjar det dock att bli vanligt. Vill man installera ett eSATA uttag på datorn är det enkelt. Finns det en ledig SATA-kontakt på moderkortet är det bara att köpa en uttagsplåt för eSATA. Det går även att installera en extra eSATA-kontroller.

eSATA-uttagsplåt

eSATA-kontroller för PCIe

eSATA-kontroller för Expresscard till bärbara datorer

I och med lanseringen av USB 3.0 har behovet av eSATA minskat något, även om eSATA numera också finns i en 600 MB/s-version (eSATA 3). Båda standarderna överskrider på långa vägar det som dagens hårddiskar klarar av och USB har fördelen att det är mer utbrett. Fördelen med eSATA är dock att datorn fortfarande upplever ett sådant lagringsmedium som en vanlig intern hårddisk, medan en USB 3.0-ansluten hårddisk upplevs som en extern USB-disk. Hårddiskar som identifieras som USB-diskar är svårare att köra ett operativsystem från, och det är inte alla program som vill arbeta med eller installeras på externa enheter. För renodlad fillagring spelar det däremot ingen roll.

I början av 2011 hade det länge talats om att Intel skulle lansera en ny överföringsteknik vid namn Light Peak. Som det hörs på namnet var det tal om optisk överföring, alltså en lösning som skulle påminna mer om nätverksfiber och Toslink än USB. I samband med Apples lansering av nya Macbook Pro-modeller i februari 2011 lanserades äntligen tekniken, men då under namnet Thunderbolt. Det blev dock ingen optisk överföring utan istället en elektrisk sådan.

Thunderbolt är en teknik som skiljer sig mycket från traditionella överföringssätt. Thunder­bolt är nämligen en kombination av både data- och bildöverföring. Tekniken är dessutom otroligt snabb (10 Gbps i båda riktningar) och använder inte en egen kontakt utan istället den befintliga Mini Displayport-kontakten (läs mer). Vanliga Mini Displayporttillbehör såsom DVI-adaptrar går därför utmärkt att ansluta till datorers Thunderbolt-portar. Däremot går det inte att få den övriga Thunderbolt-funktionaliteten i en dator som endast är utrustad med vanlig Mini Displayport.

Thunderbolt-kabel (samma fysiska kontaktmått som Mini Displayport)

Thunderbolt använder egentligen inga nya tekniker. Bildöverföringen är traditionell Displayportsignal och dataöverföringen är faktiskt vanliga PCI Express. PCI Express har tidigare endast använts inne i datorer för att ansluta grafikkort och dylikt, men nu gör Thunderbolt det möjligt att ansluta sådana prestandaenheter externt. Thunderbolt blir därmed en multifunktionell port som gör att kompatibla datorer inte endast kan byggas ut med interna PCI Expresskort utan även motsvarande externa Thunderbolt-moduler.

Thunderbolt kombinerar Displayport och PCI Express. Bildkälla: Intels pressarkiv

Något som är lite speciellt med Thunderbolt är att tekniken har stöd för serie­koppling av enheter. Det går exempelvis att koppla en extern Thunderbolt-hårddisk till datorn och sedan koppla en skärm till hårddisken så att de tre apparaterna ligger i serie med varandra. Totalt kan upp till sju enheter vara seriekopplade på detta sätt, under förut­sättning att enheterna har dubbla Thunderbolt-portar. Hur många av dessa enheter som kan vara skärmar begränsas av datorns grafikkort. Det kommer även att lanseras adaptrar från Thunderbolt till traditionella hårddiskanslutningar, så att det går att koppla en vanlig extern hårddisk sist i en kedja. Thunderbolt kan dessutom likt USB strömförsörja anslutna enheter, men medan USB 3.0 endast kan leverera 4,5 W klarar Thunderbolt mer än det dubbla (10 W).

Det går att seriekoppla flera Thunderbolt-enheter (exempelvis en hårddisk och en skärm till en dator)

Likt vanliga Mini Displayport går det även att koppla skärmar i serie.

I juli 2011 finns det än så länge inga Thunderbolt-produkter på den svenska marknaden, men flera tillverkare har aviserat att de kommer lansera produkter som använder tekniken. Thunderbolt har dock visat sig vara dyrt i förhållande till exempelvis USB, vilket gör att tekniken i alla fall inledningsvis endast kommer att användas när den verkligen behövs. Den kommer alltså inte inom överskådlig tid konkurrera ut USB 3.0, Firewire eller eSATA.

Framtiden lär även bjuda på en uppgradering av Thunderbolt-tekniken till den ursprungligen tänkta optiska motsvarigheten. Då ökar bandbredden från 10 Gbps till 100 Gbps och kabellängden ökar från 3 m till 100 m. Behovet av så snabb över­föring finns ändå knappt idag, då Thunderbolt redan i dagsläget är prestandamässigt överlägset alla andra tekniker.