Flashminne (solid state)

När USB-minnen lanserades förbättrades portabiliteten avsevärt. Tidigare fanns endast disketter och CD-skivor som alternativ för den som ville ha med sig digital information. USB-minnet har inneburit en revolution när det gäller enkelheten i att kunna lagra och ta med sig data.

De senaste åren har USB-minnena snabbt ökat i kapacitet samtidigt som priserna har gått ner. Det har även dykt upp premiummodeller som har högre hastighet. På hård­diskar mäts hastigheten i MB/s och den angivelsen har även följt med till flashtekniken. Det är givetvis bättre ju fler MB/s ett USB-minne klarar av. I och med att USB-minnen inte har den mekaniska fördröjningen som hårddiskar lider av kan de i flera sammanhang kan upplevas snabbare, även om de har lägre faktisk läs/skriv-hastighet.

Vid köp av ett nytt USB-minne bör man fundera över vad det ska användas till. Om det bara är till för att lagra några Word-dokument på resan behöver det varken vara stort eller snabbt. USB-minnen som ska användas för att spela upp film på en mediaspelare behöver däremot vara stora, och om det dessutom är högupplöst film så ställs det krav på hastigheten.

ReadyBoost är en funktion i Windows 7 och Windows Vista som utökar det virtuella arbetsminnet. Genom att ansluta ett USB-minne kan datorn börja växla filer med det istället för med hårddisken. På så sätt kan datorns prestanda öka, men inte lika mycket som om det riktiga arbetsminnet hade utökats. För lite äldre datorer där arbetsminnet är begränsat kan ReadyBoost vara en bra lösning. I övriga fall gör det knappt någon märkbar skillnad.

För att aktivera ReadyBoost är det bara att koppla in USB-minnet och välja att aktivera funktionen.

ReadyBoost fungerar bättre ju snabbare minnet är. Många USB-minnen märks med Enhanced for ReadyBoost. Detta är inget måste utan det fungerar bra med andra USB-minnen också. Utrymmesmässigt bör minnet vara på minst 1 GB.

Nu när USB-minnena har börjat användas för att lagra filmer och andra stora filer har ett nytt problem dykt upp. USB-minnen levereras förformaterade i filsystemet FAT32 (läs mer). Därmed går det inte att lagra filer som är större än 4 GB på dem. Genom att formatera om minnet till ExFAT går det däremot att lagra större filer på det. ExFAT begränsar dock stödet till datorer med Windows Vista, 7, Mac OS X Snow Leopard eller Lion. Nämnda operativsystem måste dessutom vara uppdaterade för att ha stödet. Windows XP kan få stödet genom en kompletterande patch från Microsofts webbplats (sök på KB955704).

Observera att ExFAT-formaterade USB-minnen normalt inte fungerar med exempelvis mediaspelare.

Gör på följande sätt för att formatera om ett USB-minne:

Högerklicka på USB-minnet i Utforskaren och välj Formatera för att formatera om ett USB-minne till ExFAT från Windows 7.

Öppna Skivverktyg (ligger i mappen Verktygsprogram) och välj Raderafliken för att formatera om ett USB-minne till ExFAT från Mac OS X Lion (10.7).

SSD (Solid State Drive) är en modern utmanare till den traditionella hårddisken. Den bygger på teknik som är lik den som används i USB-minnen och är därför helt fri från rörliga delar. Tekniken är fortfarande ganska ny vilket gör att prisnivån är relativt hög, men i takt med att priset sjunker kommer allt fler bärbara datorer att utrustas med den nya disktypen.

Minneskorten blir kapacitetsmässigt allt större och likaså blir deras användnings­områden. Idag används de inte bara i stillbildskameror utan även i bland annat videokameror, mobiltelefoner, mediaspelare och diktafoner. Det finns flera olika familjer av minneskort där vissa är kompatibla med varandra.

Här följer en genomgång av de olika korten som avslutas med några tips kring kompatibilitet och storlek.

CF Type 1 (43 x 36 x 3,3 mm)

Compact Flash är det tidigast lanserade minneskortet som fortfarande används. Då det är ganska stort används det i huvudsak till digitala systemkameror och i andra situationer där den fysiska storleken är av mindre betydelse. Kortet har funnits i två olika versioner med en liten skillnad i tjocklek. Storlekarna kallas Type 1 respektive Type 2 där den förstnämnda är lite tunnare. Det är den versionen som används idag. Type 2-versionen användes framförallt till microdrives, alltså små hårddiskar som byggdes in i ett CF-format. Detta eftersom det var relativt billigt med en liten hårddisk på exempelvis 1 GB. Ett flashbaserat minneskort på 1 GB kostade däremot väldigt mycket på microdrive-tiden.

Compact Flash har till skillnad från SD-tekniken inga fasta kapacitetsgränser utan det går oftast bra att uppgradera minnesstorleken. Däremot har många kameror en gräns för hur mycket minne de kan hantera. Se tillverkarens webbplats för mer information. Detta gäller framförallt kameror som har några år på nacken.

Hastigheten på Compact Flash-kort brukar anges med en siffra följd av bokstaven x, exempelvis 133x. X står för 150 kB/s vilket är grundhastigheten på en CD-skiva. 133 innebär i sin tur att kortet är 133 gånger snabbare än 150 kB/s. Det blir på så sätt:

133 • 150 = 19950 kB/s

Det delas sedan med 1024 för att få motsvarande siffra angiven i MB/s.

19950 / 1024 = 20 MB/s

Minneskortstillverkaren Sandisk använder begrepp såsom Ultra, Extreme och Extreme Pro för att ange hastigheterna på sina minneskort.

SD (32 x 24 x 2,1 mm)

miniSD (20 x 21,5 x 1,4 mm)

microSD (15 x 11 x 1,0 mm)

Secure Digital är den mest använda minneskortsfamiljen idag. Korten finns i tre olika storlekar som kallas SD, miniSD och microSD. Det sistnämnda benämndes till en början TransFlash (förkortades TF). Dock är det samma kort det handlar om. Det finns även adaptrar som gör att "småsyskonen" kan övergå till sina större motsvarigheter. Vanliga SD används av bland annat kompaktkameror, men numera även i nya systemkameror och videokameror. MicroSD är ett av de mest använda korten i mobiltelefoner och de flesta tillverkare använder det i sina nyare modeller.

På grund av microSD har miniSD ett tämligen begränsat användnings­område och dessa kort finns knappt kvar på marknaden idag.

Sandisks största minneskort som bygger på den vanliga SD-tekniken har en kapacitet på 2 GB. För kort med högre kapacitet används ersättaren vid namn SDHC (Secure Digital High Capacity). SDHC-korten finns i kapacitetsstorlekar från 4 GB och tillverkas i alla de tre fysiska storlekarna. Det är dock inte alla enheter som kan använda SDHC-kort. Om det inte står något angivet om SDHC på produkten eller i dess manual, fungerar det troligen inte. Det går däremot bra att använda vanliga SD-kort i en enhet som är gjord för SDHC.

Ett 8 GB stort SDHC-kort med Speed Class 2. Endast SDHC-förberedda enheter kan använda denna typ av kort. Det går bra att använda vanliga SD-kort i en SDHC-enhet. Lägg märke till det lilla låset på den vänstra sidan av kortet. Med hjälp av det kan kortet skrivskyddas.

Hastigheten på SD-kort specificeras dels med hur många MB/s det klarar av och dels med vilken Speed Class som kortet tillhör. Om det står 30 MB/s på ett kort betyder det helt enkelt att kortet kan överföra information så snabbt. Står det samtidigt att det har Speed Class 6 innebär det att hastigheten aldrig understiger 6 MB/s. Speed Class 2, Speed Class 4 och Speed Class 10 är tre andra vanliga märkningar som garanterar att hastigheten aldrig under­stiger två, fyra respektive tio MB/s. För att spela in video i HD-kvalitet krävs minst Speed Class 4. Läs vidare om detta i Dator 15.13.

SD har många likheter med föregångaren MMC (MultiMedia Card). Det kortet fanns också i många olika versioner och storlekar, men har nu försvunnit helt från marknaden. I de flesta fall går det att sätta ett MMC-kort i en SD-kamera och det gör att kamera­tillverkare ibland skickar med ett kapacitetsmässigt litet MMC-kort. När det gäller kompatibiliteten åt andra hållet kan det däremot bli lite problem. På vissa äldre Nokia Communicators ser det ut att vara ett SD-kort som ska användas, men i själva verket är det bara MMC som passar.

Den senaste SD-standarden heter SDXC. Den tar över efter SDHC och tekniken är specificerad att kunna användas på minneskort med kapacitet upp till 2 TB. Med SDXC kommer dessutom hastigheterna att öka.

Det nya SDXC-kortet ser likadant ut på utsidan, men det har hänt mycket på insidan.

Precis som vid övergången till SDHC blir det ett litet problem med kompatibiliteten. Det krävs nämligen nya minneskortsläsare för att hantera SDXC-korten, och äldre kameror kan varken läsa från eller skriva till dem. Kameramodeller med stöd för SDXC fanns dock redan på marknaden under början av 2010 och i takt med att behovet av större kort ökar kommer SDXC-kortläsare bli allt vanligare. Läsarna är lyckligtvis bakåt­kompatibla så att en kamera med en SDXC-kortplats även kan använda ett SDHC-kort.

• Kamera med SD-plats: SD-kort
• Kamera med SDHC-plats: SD- och SDHC-kort
• Kamera med SDXC-plats: SD-, SDHC- och SDXC-kort

SDXC-korten kommer även att finnas i micro-storleken, men den kortlivade mini-storleken lanseras inte i SDXC-formatet. Oavsett fysisk storlek används Microsofts filsystem ExFAT (läs mer).

XD Picture Card (20 x 25 x 1,7 mm)

Olympus och Fujifilm använde länge xD Picture Card till många av sina kameror. Korten finns upp i till 2 GB och i flera olika versioner (vanliga xD, xD Typ M, xD Typ M+ och xD Typ H). Skillnaden mellan dessa ligger bland annat i hastigheten och deras maximala kapacitet. Den fysiska storleken är densamma, men det innebär inte att alla kameror klarar alla typer av kort. Läs mer om kompatibiliteten för din xD-kamera på Olympus webbplats (www.olympus.se).

XD-standarden håller på att fasas ut. Både Olympus och Fujifilm går alltmer över till SD-tekniken och under en övergångsperiod skickar Olympus med en adapter som omvandlar ett microSDHC-kort till xD Picture Card. Observera att denna adapter inte kan användas i alla sammanhang utan endast i speciella SDHC-förberedda kameror.

Det kan kännas snårigt att hitta rätt minneskort då det finns så många att välja mellan. Minneskortstillverkaren Sandisk har en smidig kompatibilitetsguide på sin webbplats (www.sandisk.com) för att leta upp kompatibla minneskort. De flesta kameratillverkare lägger även upp specifikationerna på sina webbplatser men tyvärr är de inte alltid uppdaterade.

Frågan kring hur mycket ett minneskort rymmer är ganska svår att besvara. Det beror nämligen helt och hållet på vilken typ av kamera som används samt vilka inställningar och egenskaper den har. Det vanligaste för kompaktkameror är att de komprimerar bilderna och sparar dem i jpeg-format. Avancerade systemkameror komprimerar inte bilderna utan sparar dem i råformat vilket gör att de tar betydligt mer plats. Följande översikt visar hur många bilder som får plats på ett minneskort när de är tagna med en vanlig kompaktkamera som komprimerar bilderna. Eftersom den komprimerar spelar även motivet roll och siffrorna blir därför bara ungefärliga.

Tabellen visar det ungefärliga antalet bilder ett minneskort rymmer beroende på bildernas upplösning (angivet i MegaPixel, MPix).

Minneskort finns i många olika hastigheter och vilken som bör väljas beror på ända­målet. Ett snabbare minneskort är alltid en fördel när många filer ska kunna flyttas snabbt. För den som ofta byter ut musiken i mobilen och vill spara tid är ett snabbt minneskort självklart. Då är det dock samtidigt viktigt att minneskortsläsaren klarar minst samma hastighet som kortet (annars blir den en flaskhals).

I fotosammanhang finns det stora behovet av snabba minneskort. Det har till exempel blivit populärt med seriell fotografering. Det innebär att kameran tar flera bilder i rad och sedan väljer fotografen den bästa. Det är ett enkelt sätt att få riktigt bra bilder på motiv i rörelse och likaså ett bra sätt att slippa porträttbilder där personer har stängda ögon. I vårt test där kameran Nikon D90 tog 15 bilder i rad blev skillnaden mycket tydlig. Bilderna sparades okomprimerade i råformat och därför tog varje enskild bild stor plats. Med ett vanligt Sandisk SDHC Blueline-kort (det billigaste och lång­sammaste kortet) tog fotograferingen 46 sekunder (från att första bilden togs tills allt var nedskrivet till kortet). Med ett Sandisk SDHC eXtreme III 30 MB/s-edition tog samma process 18 sekunder. Skillnaden kan alltså vara ganska stor. Därför rekommenderas snabba minneskort till bättre kameror. Besök tillverkarens webbplats eller översikten som finns på www.sandisk.com för närmare information. Där rekommenderas olika korthastigheter beroende på kameramodell.

Eftersom kameror överför stillbilder till minneskortet är det sällan något problem att använda långsammare minneskort än de som rekommenderas. Nackdelen är (som det beskrivs ovan) att kameran tar onödigt lång tid på sig för att lagra informationen. Under den perioden låser kameran sig och kan inte användas. I videosammanhang är det där­emot mycket viktigt att minneskortet har tillräckligt hög hastighet. Om det är SD-kort som används måste det hålla minst Speed Class 4 för att det ska gå att spela in i Full HD-kvalitet. Utan det vägrar kameran att spela in och filmaren måste då sänka upplösningen för att det ska fungera (läs mer).

Vid användning av ett snabbt minneskort är det viktigt att även minneskortsläsaren är snabb. I vanliga bärbara datorer sitter det oftast en långsam läsare. För den som fotograferar mycket kan det därför vara en god idé att välja en extern minneskortsläsare med högre hastighet. Det finns modeller med USB 2.0 som klarar upp till cirka 30 MB/s. Behövs ännu högre hastighet måste kortläsaren anslutas med USB 3.0 eller Firewire 800 istället.

UDMA (Ultra Direct Memory Access) är en teknik som gör det möjligt att låta datatrafik gå till och från datorns minnen utan att belasta processorn. I avancerade kameror fungerar det på liknande sätt då bilden kan skrivas direkt till minnet utan att bildprocessorn måste involveras. Bildprocessorn kan då fokusera på fotograferingen istället för på datalagringen. För att funktionen ska fungera måste både minneskortet och kameran ha stöd för UDMA. Än så länge är funktionen inte speciellt utbredd. Det är endast de riktigt fina proffskamerorna som har det.

UDMA-logo på ett Compact Flash-kort