Att bygga en elektronisk byggsats, löda fast en kontakt på en kabel eller reparera ett avbrott på ett kretskort är bra att kunna. Detta kapitel går igenom vad som behövs för att kunna löda. Samtidigt ger vi några bra tips på vägen.
Lödpennan är det viktigaste verktyget för lödning av elektronik. Lödpennan består av ett handtag, ett värmeelement och en lödspets. Effekten mellan olika lödpennor varierar från 10 W till 150 W. Vid lödning av kretskort är en effekt mellan 15 och 30 W lämplig.
Det finns även andra skillnader mellan olika modeller. Lödpennor i premiumsegmentet brukar till exempel ha en något mer följsam kabel och ergonomiskt utformat handtag.
En lödstation rekommenderas i de flesta fall för både nybörjare och proffs. Sådana har ett stabilt ställ samt möjlighet för temperaturreglering. Att steglöst kunna justera hur mycket värme som ska tillföras gör lödstationen mycket användbar till all sorts lödning. Vissa lödstationer visar även lödspetsens temperatur i en display.
Längst ut på lödpennan sitter en lödspets. Beroende på vad som ska lödas finns det olika typer att välja mellan, men för elektronik är en mindre koniskt utformad spets att rekommendera. Den ger bra precision på små ytor och minskar risken för att av misstag komma åt andra komponenter på kretskortet. Välj en lödpenna eller lödstation med utbytbara spetsar. Lödspetsarna slits och behöver bytas ibland.
För att sammanfoga två metallytor med varandra används ett så kallat lod. Lödtenn är det lod som används för lödning av elektronik. Lödtenn kan bestå av flera olika legeringar. Den legering som passar bäst för hobbyister består av 60% tenn och 40% bly. Denna legering ger ett mjukt och lättbearbetat lödtenn med låg smältpunkt (ca 180°C).
RoHS (Restriction of Hazardous Substances) är ett direktiv från EU som förbjuder tillverkning och import av produkter innehållande vissa skadliga ämnen. Bly är en metall som omfattas av RoHS. Det är därför förbjudet att i nyproduktion eller professionell reparation använda det klassiska lödtennet som innehåller bly. Det blyade tennet får dock fortfarande säljas och användas för privat bruk.
I och med RoHS-direktivet, har lodet i all produktion flyttats över till andra legeringar. Så kallat blyfritt lödtenn finns i olika legeringar med olika smältpunkter. Gemensamt för allt blyfritt tenn är att det är hårdare (sprödare) och har högre smältpunkt. Det blyfria lödtennet är därför betydligt svårare att använda och rekommenderas inte till nybörjare. En vanlig legering på blyfritt tenn är: 95,8 % tenn, 3,5 % silver och 0,7 % koppar. Smältpunkten för denna legering är 215°C.
Metaller oxiderar när de kommer i kontakt med syre. Vid lödning är det viktigt att metallytan är helt ren och fri från oxider. Ett flussmedel är en kemikalie som effektivt avlägsnar oxider samtidigt som den hindrar återoxidation. När flussmedlet värms upp flyter det ut på metallytan och tränger in i alla porer. Flussmedel är en förutsättning för att få lödtennet att flyta ut ("väta") ordentligt på lödytan. Flussmedlet finns därför i små kanaler i lödtennet. Det är sällan nödvändigt att tillföra extra flussmedel.
Överskott av lödtenn har en förmåga att samlas på lödspetsen. Enklast är att torka rent med en lätt fuktad avtorkningssvamp. De flesta lödstationer har en medföljande sådan så den behöver sällan köpas till. Det finns även en variant med metalltrassel som fungerar bra.
En avlödningsfläta eller en tennsug kommer till användning om en fastlödd komponent eller del behöver avlägsnas. Tennsugen genererar ett vakuum med hjälp av en inbyggd fjäder. Spetsen på tennsugen är tillverkad av teflon och står därför emot hög värme. Ett alternativ till tennsugen är att använda en avlödningsfläta. Den är närmast att jämföra med en trasas förmåga att suga upp vatten. Lödflätan innehåller flussmedel som frigörs när den hettas upp. Genom kapillärkraft sugs sedan tennet in i flätan.
För nybörjaren eller för självbyggen är ett experimentkort ett billigt och bra sätt att förverkliga sina experiment. Experimentkortet är tillverkat med ett enkelsidigt lager av koppar med förborrade hål för kopplingar och komponenter. Hålavståndet på kortet följer en standard som gör att de flesta komponenter passar. För det mesta används så kallade öar, vilket innebär att alla hål är åtskilda. På en annan vanlig typ ligger kopparen som ledningsbanor. Det kan underlätta vid större kopplingar eftersom det då inte behöver dras en ledare till varje komponent utan strömmen kan gå via kortets kanaler istället. Det finns även en hybridvariant som kallas länkar. Där är ett flertal lödpunkter sammanlänkade till en liten lödbana.
Det är inte lätt att löda med precision när komponenterna ligger löst på arbetsbordet. Ett ställ med ett par krokodilklämmor eller ett skruvstycke kan då användas för att hålla fast kretskortet eller kablarna på rätt position. Då blir båda händerna fria för att använda lödpenna och lödtenn. Denna typ av ställ kallas därför även "tredje hand". Vissa hållare har ett förmonterat förstoringsglas för att underlätta precisionslödning.
Efter lödning av kablar är det alltid rekommenderat att isolera de ledande delarna med en krympslang. Den träs över lödningen och sedan används en varmluftspistol för att få krympslangen att krympa i diameter och sluta sig kring lödningen. En hårtork kan fungera i vissa fall. Exempel på hur en krympslang används visas i nästa kapitel. Det går även att använda eltejp som en nödlösning.


En sidavbitare är ett ovärderligt verktyg. Den vanliga sidavbitaren passar utmärkt för att skala kablar. Elektroniksidavbitaren är utformad så att man ska komma nära kretskortets mönsterbana för att enkelt klippa av utstickande komponentben.
En bra arbetsbelysning, gärna med inbyggt förstoringsglas, är ett fantastiskt hjälpmedel vid precisionsarbete. Det finns många olika varianter på marknaden. De senaste har LED-belysning, vilket ger ett neutralt och bra ljus utan värme.

Bild 1 - korrekt lödning
Lödtennet har fäst både på metallytan på kretskortet och
på benet till komponenten. Notera "pyramidformen". Lödtennet flyter
ut och blir blankt när det stelnat.
Bild 2 - misslyckad lödning
När lödtennet inte flyter ut kan det bero på att ytorna
inte var rena eller att temperaturen för lödtennets smältpunkt inte
hade uppnåtts på de ytor där det skulle fästa. Se till att lodet
innehåller flussmedel för att undvika detta. Om allt flussmedel
ångat bort, tillsätt ytterligare lite tenn för att på så sätt få
fram mer flussmedel.
Bild 3 - misslyckad lödning
Värmer man för hårt och samtidigt skaver lödspetsen mot
kretskortets kopparbana, finns det stor risk att kopparbanan
släpper från kretskortet. Om tennet värmts för mycket blir det matt
i ytan vilket också gör att lödningen inte blir pålitlig. Lös detta
genom att tillsätta ytterligare lite tenn för att på så sätt få
fram mer flussmedel.
Din webb-läsare är gammal, och vi kan inte lova att innehåll visas korrekt, eller full funktionalitet. Vår rekommendation är att du uppdaterar din webb-läsare nu!
Javascript är avslaget i din webb-läsare! För full funktionalitet på siten rekommenderar vi att du slår på Javscript.
Cookies är avslaget i din webb-läsare. För att kunna använda internetbutiken måste din browser stödja cookies (mer information).