Bildbehandling

För att kunna visa biofilm på en TV med andra proportioner finns två lösningar. Den ena kallas Pan & Scan och innebär att den del av bilden (inte nödvändigtvis mitten) som för tillfället är mest intressant klipps ut. Den valda rutan håller oftast antingen 4:3- eller 16:9-proportion, och det är givetvis mindre som klipps bort om det senare alternativet väljs. Med Pan & Scan fyller bilden upp hela skärmen, förutsatt att det TV-optimerade materialet har samma proportioner som TV:n. Annars blir det i alla fall svarta remsor längs två sidor av bilden beroende på åt vilket håll missanpassningen är. Vissa anser att denna lösning är mycket bra för att hela TV-rutan nyttjas. Andra avskyr den och liknar det vid att skära bort bitar av en tavla för att få den att passa i ramen.

Anpassning av bilden med Pan & Scan-tekniken. Bilden fyller upp hela TV-skärmen.

Signalen kan också vara i letterbox-format. Då finns de svarta kanterna där, men hela bilden får plats och ingenting skärs bort. Om bilden visas på en bredbilds-TV är det ­oftast inget problem med två smala remsor, men om det är en gammal 4:3-TV blir bilden störande liten.

Anpassning av bilden med letterbox-tekniken. Ingenting klipps bort från bilden.

Anpassningsproblemet kan också dyka upp om 4:3-material visas på en 16:9-skärm eller tvärtom. TV:n kan då själv försöka att sträcka ut bilden för att få den att ­passa. ­Problemet med det är att antingen försvinner delar av bilden eller så blir den ­oproportionerlig. TV-apparaten kan göra utsträckningen med viss intelligens så att ­bilden sträcks ut mer på sidorna än i mitten eftersom handlingen oftast är centrerad. Det leder dock till att rörelserna blir onaturliga när kameran panorerar eller när ett objekt flyttar sig från sida till sida.

En modern Full HD-TV har 1920 x 1080 pixlar (bildelement) att använda. En ­1080p-film passar därför perfekt. Allt annat material måste däremot behandlas på ­något sätt. Utan uppskalning hade 720p-material bara hamnat som en ruta i mitten. ­Uppskalningsprocessen kan antingen TV-apparaten eller bildkällan göra. Det finns ­exempelvis DVD-spelare som levererar en 1080p-signal till TV:n. Då flyttar den de ­faktiska pixlarna så att de fyller ut skärmen och räknar ut hur pixlarna däremellan borde se ut. Kvaliteten på resultatet är av förklarliga skäl varierande mellan olika ­modeller. Det blir dock ofta bättre än om TV:n utför jobbet.

Om en HTPC (Home Theatre PC) ska kopplas till TV:n är det en fördel om den ­kopplas till en högupplöst ingång som har stöd för pixelmapping. Det innebär ­förenklat att en pixel på datorn motsvarar en pixel på skärmen. Utan denna funktion är risken stor att TV:n försöker "förbättra" bilden, men i själva verket gör den sämre. Om ­pixelmapping 1:1 används behövs ingen extra skärpa utan bilden är redan så bra den kan bli. Om TV:n har speciella uppskärpningsfunktioner bör dessa därför inaktiveras. Vissa ­TV-apparater har särskilda bildprofiler för detta ändamål, vilka kallas Exact Scan eller liknande. Ställ även in datorn på TV:ns "faktiska upplösning" (1920 x 1080 för Full HD). ­Pixelmapping-funktionen kan för övrigt också vara till nytta för andra källor som matar ut högupplöst bild såsom blu-rayspelare.

Det är inte bara anpassning av proportionerna i bilden som TV:n måste jobba med utan även bildrutefrekvensen. Våra TV-sändningar har en uppdateringsfrekvens på 50 Hz (50 halva bilder per sekund = 25 hela bilder per sekund) medan det i USA är 60 Hz som gäller (60 halva bilder per sekund = 30 hela bilder per sekund). För att försvåra allting ytterligare brukar film spelas in i 24p (24 hela bilder per sekund) och sedan ­introduktionen av färg-TV är amerikanska "30 bilder/sekund" egentligen 29,97 bilder/sekund (för att få plats med färginformationen).

Anpassningen mellan de olika uppdateringsfrekvenserna kan resultera i att bilden inte har lika bra flyt som på bio. Ett exempel på en relativt dålig anpassning är när film görs om för NTSC (amerikansk TV). För att omvandla mellan 24 och 60 bildrutor per sekund görs en så kallad 2:3-pulldown. Det innebär att bild 1 visas tre gånger, bild 2 två gånger, bild 3 tre gånger och så vidare. Bildrutorna visas alltså olika länge.

Exempel på missanpassningen som uppstår när bildrutorna visas olika länge.

Exempel på en lyckad anpassning är när TV:n klarar att göra en så kallad 5:5-pulldown. Blu-rayfilm ligger ofta lagrad som den spelades in (24p). Är uppdaterings­frekvensen 120 Hz kan varje bildruta visas fem gånger på rad. Detta är möjligt eftersom 120 är jämnt delbart med 24 och då visas varje ruta lika länge, precis som filmen är tänkt. 120 Hz är dessutom (till skillnad från 24, 48, 72 och 96 Hz) en extra lämplig frekvens eftersom 120 även är jämnt delbart med 30 och 60.

Fördelen med att använda 120 Hz som uppdateringsfrekvens.

TV-apparater som klarar av att visa film i ursprungsuppdateringsfrekvensen brukar vara märkta med detta, exempelvis genom en logotyp som indikerar något om "24p".

Bilduppdateringen kan också korrigeras genom att öka hastigheten. Steget mellan 24 och 25 bildrutor per sekund är så pass litet att det går att öka bildens och ljudets hastighet utan att det stör tittaren. Det finns dock entusiaster som märker att ljudet blir förvrängt då det spelas upp snabbare.

100 Hz-teknik är ett annat sätt att ge bättre flyt i bilden. Det går oftast ut på att ­fördubbla antalet bildrutor per sekund och låta en dator räkna ut ett mellanting mellan de två faktiska bilderna.

100 Hz-teknik är något som delar upp hembioentusiasterna i två läger: några älskar det medan andra hatar det. Detta kan delvis bero på att 100 Hz inte är en ­specificerad teknik, utan en funktion vars förbättringsmöjlighet skiljer mycket mellan olika ­TV-modeller. En dålig 100 Hz-funktion gör snarare att en perfekt Hollywoodproducerad storfilm ser ut som en heminspelad amatörfilm.

Utvecklingen har dock fortsatt vidare och det är idag inte ovanligt att se motsvarande tekniker som ligger på 200 Hz, 400 Hz, 600 Hz eller 800 Hz. Tillverkarna ger också ofta teknikerna sina egna marknadsnamn såsom Motionflow eller Motion Plus. ­Principen är dock i grund och botten fortfarande densamma. En 200 Hz-teknik gör att TV:ns bildprocessor lägger till tre datorgenererade bildrutor mellan varje riktig bildruta. Precis som annars råder det delade meningar kring huruvida bilden verkligen blir bättre eller inte.

Även på gamla bildrörsapparater fanns det ibland 100 Hz-teknik, men då handlade det inte om ovanstående funktion. Det var istället ett sätt att rita samma linje flera gånger för att undvika flimmer.