Hur funkar det? Vår populära bok nu online!
Dator
Nätverk
Mobilt
El/Elektronik
Övervakning
Hembio
TV-teknik

Digitala mediaformat

Optiska lagringsmedier såsom CD-, DVD- och blu-rayskivor kan idag kännas snudd på omoderna. Det finns många fördelar med att istället lagra allt material på datorer eller nätverkshårddiskar och sedan koppla datorn till TV:n (eller använda fristående mediaspelare). Djungeln av olika format, komprimeringar och kodekar kan dock göra det svårhanterligt. Detta kapitel fokuserar därför på att förklara hur digital lagring och uppspelning fungerar. Det avslutas med några tips på hur det är möjligt att omvandla en vanlig dator till ett fullfjädrat mediacenter.

Musikrippning

Det brukar kallas att en CD-skiva "rippas" när den importeras till en dator och varje låt görs om till en musikfil. I samband med detta brukar ljudet också komprimeras för att filerna ska ta mindre plats. Utan komprimering hade varje låt varit nästan 50 MB stor, men med hjälp av moderna komprimeringstekniker går det att få ner filstorleken till en tiondel.

Komprimeringsprincipen för ljud går ut på att dra nytta av det mänskliga örats ­svagheter och skala bort sådant ljud som vi ändå är dåliga på att uppfatta. Det är dock långt ifrån alla komprimeringstekniker som är förlustfria och det är lätt att höra kvalitetsskillnad mellan hårt komprimerad musik och en CD-skiva. En hårt komprimerad låt låter oftast väldigt burkig och saknar dynamiken som återfinns i den okomprimerade versionen.

När en låt komprimeras används en kodek såsom MP3 eller WMA. Ordet kodek kommer från engelskans codec, vilket i sin tur är en sammanskrivning av coder-decoder. För att kunna spela upp en komprimerad låt måste datorn eller enheten som spelar upp den ha tillgång till samma kodek som användes vid rippningen. Om en låt komprimeras med FLAC-kodeken och sedan flyttas till en dator som saknar FLAC-stöd, kommer inte filen att kunna spelas upp.

Princip för kodning och avkodning med samma kodek.

Vid rippning av en CD-skiva går det även att ställa in vilken så kallad bitrate som låten ska hålla (t.ex. 128 kbps eller 192 kbps). Ju högre bitrate låten har desto bättre blir ljudet, men samtidigt blir filen också större. Det är tyvärr fortfarande vanligt att låtar komprimeras med MP3 128 kbps, något som många lyssnare upplever alltför hårt komprimerat. Ett vältränat öra hör nämligen skillnad mellan 128 kbps och exempelvis 192 kbps.

Inställningarna för rippning i Windows Media Player (Windows 7) och Itunes (Mac OS X Lion). Klicka för förstoring.

Ljudkodek

Det finns flera olika kodekar som kan användas vid ljudkomprimering. De kan delas upp i kodekar som medför förluster i ljudkvaliteten och kodekar som är helt förlustfria.

Ljudkodekar med förlust

  • MP3 - MPEG Audio Layer 3. MP3 är den vanligaste kodeken som används för att spara låtar på datorn. Det tillhörande formatet är dock inte populärt hos musikbranschen då det inte går att kopieringsskydda sådana filer.
  • WMA - Windows Media Audio. WMA är Microsofts egen ljudkodek som är en direkt konkurrent till MP3. WMA-formatet kan kopieringsskyddas med DRM (­Digital Rights Management). DRM begränsar hur ofta en låt får kopieras och hur den får flyttas mellan olika enheter. Tyvärr kan inte alla spelare hantera DRM-skyddat material, vilket gör att det inte går att flytta över sådant material till dem.
  • AAC - Advanced Audio Coding. AAC är bland annat den föredragna kodeken i Apples mjukvara Itunes. Låtarna som köps via Itunes Store levereras i detta ­format. AAC-filer går att kopieringsskydda, vilket Itunes Store drog nytta av tidigare. ­Numera är musiken som köps där fri från kopieringsskydd.
  • Vorbis - Vorb is är en ljudkodek som bygger på öppen källkod. Den kallas ofta OGG Vorbis då filändelsen för en Vorbis-komprimerad låt oftast är just ".ogg". Många lyssnar idag på Vorbis-filer utan att veta det, då Vorbis är det format som den populära musiktjänsten Spotify använder.

Ljudkodekar utan förlust

Förlustfria ljudkodekar komprimerar visserligen ljudet, men de gör det utan att ­försämra ljudkvaliteten. Ljudet låter alltså lika bra när det är komprimerat med en sådan kodek som när det ligger på en CD-skiva. Musikfilerna blir dock betydligt större vid ­användning av förlustfria kodekar jämfört med vanliga kodekar.

  • FLAC - Free Lossless Audio Codec. FLAC är en av de populäraste förlustfria ljudkodekarna och den bygger dessutom på öppen källkod. Vid komprimering med FLAC blir ljudfilen ungefär hälften så stor, utan att ljudet försämras. FLAC-­kodeken finns att hämta från flac.sourceforge.net.
  • WMA Lossless - WMA Lossless är Microsofts förlustfria variant av WMA.
  • Apple Lossless - Som det hörs på namnet är Apple Lossless Apples förlustfria ­komplement till den vanliga AAC-kodeken.

LAME

Ett relativt vanligt problem med vissa gratis musikmjukvaror är att de levereras utan stöd för MP3-formatet. Det mycket populära musikredigeringsprogrammet Audacity är ett sådant exempel. Anledningen är att MP3-formatet inte är licensfritt, vilket gör att det kostar pengar att skicka med en MP3-kodare. För att slippa betala avgiften hänvisar Audacity istället till LAME-kodaren som kan hämtas gratis från lame.sourceforge.net. Genom att installera den får Audacity MP3-stöd.

Förkortningen LAME står ironiskt nog för LAME Ain't an MP3 Encoder, då det ursprungligen inte var det, men numera är en sådan i högsta grad.

Containrar för ljudkodekar

Olika ljudkodekar använder olika containrar (även kallat behållare). Det ger i sin tur upphov till olika filsuffix på musikfilerna. Lägg märke till att samma container kan användas för olika kodekar. MP4-containern används exempelvis till både AAC- och Apple Lossless-kodeken.

Kodek Container
MP3 .mp3
WMA .wma
AAC Vanligtvis .mp34, .m4a eller .3gp
Vorbis .ogg
FLAC .flac
WMA Lossless .wma
Apple Lossless .m4a

ID3-TAGGAR

En MP3-fil innehåller oftast information om bland annat artistens namn, låttiteln, ­låtnumret och låtgenren. Den de facto-standard som används för att spara denna informa­tion kallas ID3-taggar, vilket är små tillägg som bakas in i MP3-filen. Med tiden har ID3-standarden utvecklats och blivit allt mer funktionsrik.

Det kan vara svårt att hålla ordning på stora musikbibliotek, men ID3-taggar gör det i alla fall lite enklare. Tagghanterare såsom MP3Tag (www.mp3tag.de) gör det dessutom lätt att redigera taggarna och även att ladda ned passande taggar. MP3Tag kan även baka in albumets omslagsbild i filen så att den alltid följer med, vilket minskar risken för att någon mediaspelare inte lyckas visa omslaget. För att vara helt säker på att omslaget alltid visas bör bilden dels bakas in i filen och dels läggas som en fysisk fil vid namn cover.jpg i samma mapp som låten.

MP3 är inte det enda format som använder taggar utan även de andra stora formaten (t.ex. MP4 och WMA) använder sina motsvarigheter till ID3-taggarna.


Filmkodning

Det är inte bara ljud som komprimeras med kodekar utan samma teknik används även för filmmaterial. Läs mer här om den grundläggande komprimeringstekniken för film.

Exempel

I följande exempel filmas en långdragen födelsedagsfest. Alla besökare ska sedan få en CD-skiva med varsitt exemplar av filmen. Problemet är att när den filmansvarige ­överför filmen till datorn så upptäcker han att filmfilen är nästan 20 GB stor. För att få ner den i storlek använder han kodeken Xvid och komprimerar filmen så pass hårt att den får plats på en CD-skiva.

Komprimering av video med Xvid-kodeken.

Vid komprimeringen läggs filmen tillsammans med det tillhörande komprimerade ljudet i en AVI-container. Det blir alltså en fil med suffixet .avi. Den filen kan den filmansvarige sedan bränna på CD-skivor och skicka ut till alla gäster.

Den komprimerade filmen läggs i en container.

Gästerna vill givetvis gärna se på filmen när de får CD-skivorna och stoppar därför in dem i sina datorer. De behöver dock ha tillgång till samma kodek som den filmansvarige använde när filmen komprimerades. Om Xvid-kodeken inte är installerad på datorn måste de först installera den (eller en annan kompatibel kodek) innan de kan spela upp filmen.

Uppspelning av en Xvid-kodad film

Om rätt kodek saknas brukar mjukvaran antingen ge ett felmeddelande, bara visa en svart skärm eller endast spela upp ljudet. Det kan nämligen mycket väl hända att datorn har kodeken som behövs för att spela upp ljudet men inte kodeken som behövs för att spela upp filmen.

Windows Media Player lyckas inte spela upp en Theora-kodad film (.ogg).

Filmkodekar

Det finns flera olika videostandarder med tillhörande kodek som kan användas för att koda och avkoda filmfiler. Tidigare var det vanligt att använda MPEG-2-­standarden, ­vilken bland annat används på DVD-skivor. I moderna sammanhang är det dock ­vanligare att MPEG-4-standarden används och framförallt den populära tekniken h.264, även känd som AVC (Advanced Video Coding) och MPEG-4 Part 10. H.264-­tekniken är otroligt effektiv i sin komprimering och lyckas göra filerna mycket små (utan att försämra bildkvaliteten lika mycket som andra tekniker hade behövt göra för att få så små filstorlekar). H.264 används på bland annat blu-rayskivor, i HDTV-sändningar, till moderna videokameror och för filmklipp på Internet.

Precis som med ljudfiler är det inte bara kodeken som är avgörande för den slutliga kvaliteten utan även bitraten (Mbps). Kodekar kan vara olika effektiva så att de ­behöver olika hög bitrate för att åstadkomma likvärdigt resultat, men i grund och botten är ­bitraten i högsta grad avgörande för bildkvaliteten. I filmsammanhang är det extra ­lurigt eftersom det är lätt att fokusera på bildupplösningen. Problemet är att två filer kan vara lika högupplösta (till exempel Full HD 1080p) men ändå skilja sig markant i bildkvalitet. Bildrutorna kommer förvisso att vara lika stora, men filmen med lägre bitrate kommer att vara oskarpare och rörelserna kommer inte att vara lika fina och jämna. Vid allt för låg bitrate kommer det till och med att uppstå mosaikmönster vid stora bildförändringar. Anledningen till detta är att bildkomprimeringen går ut på att i stor utsträckning endast överföra bildförändringar och vid hård komprimering (låg bitrate) ignoreras de minsta förändringarna.

Det är relativt vanligt att filmklipp på Internet håller en hög upplösning men förhållande­vis låg bitrate. Det är därför som webbklipp i 1080p-upplösning inte nödvändigtvis ser lika bra ut som en blu-rayfilm. Anledningen till att filmklippen komprimeras hårt är att leverantörerna vill få ner storleken så att det inte blir lika stor dataström (Mbps) som behöver strömmas till varje ansluten dator.

Filmcontainrar

Det som är lite speciellt i film- och musiksammanhang är att filsuffixen knappt säger något om innehållet. Filsuffixen .doc och .docx avslöjar att filen är ett dokument som kan öppnas i programmet Microsoft Word. Containrar med filsuffixen .avi och .mkv kan däremot innehålla nästan vad som helst.

AVI-containern (Audio Video Interleaved) var tidigare mycket populär och flitigt ­använd. Idag är MKV-containern en av de absolut populäraste containrarna, framförallt för högupplöst film. Namnet MKV är en förkortning av Matroska (den runda ryska dockan som alltid innehåller en lite mindre docka när den öppnas). MKV-containern är nämligen otroligt flexibel och kan innehålla det mesta som finns i mediaväg. Den är dessutom baserad på öppen källkod.

Logotypen för den populära MKV-containern

Det finns även många andra filmcontainrar. Här följer en sammanställning över de vanligaste.

.3gp Vanlig container för film optimerad för mobiltelefoner.
.avi Vanlig container som framförallt är populär på Windows-plattformen. Kan även innehålla bland annat material kodat med kodeken Divx eller Xvid.
.divx Divx egen container.
.flv och .f4v Containrar som innehåller video som spelas upp med Flash Player.
.mkv Matroskacontainern. Kan innehålla nästan allt.
.mov och .qt Apples Quicktime-containrar.
.mp4 Standardcontainer för MPEG-4-material.
.mpg och .mpeg Gammal container för MPEG-1- och MPEG-2-material.
.ogg Container för videoformatet Theora.
.rm Container för RealVideo.
.wmv Container för Windows Media Video (använder ibland ASF-containern istället).

Kodekar för filmljud

AC3 (Dolby Digital), DTS, Dolby Digital True HD och DTS-HD Master Audio är fyra vanliga ljudkodekar för filmljud. AC3 (Dolby Digital) och DTS är inte förlustfria, vilket innebär att användandet av dessa kodekar försämrar ljudet. De är dock de vanligaste ljudkodekarna på DVD-skivor och de har fördelen att de kan skickas med SPDIF-gränssnitten (läs mer). Dolby Digital True HD och DTS-HD Master Audio är däremot helt förlustfria, men de kan endast skickas med HDMI eller Displayport. De används framförallt på blu-rayskivor. Läs mer om detta här.

Precis som i övriga kodeksammanhang måste datorn ha rätt filmljudskodekar ­in­stallerade för att kunna spela upp filmljudet.

Uppspelning och uppackning av filmcontainrar via datorn

För att kunna spela upp en filmfil måste datorn ha rätt kodekar installerade och dessutom ett program som kan användas för att öppna den aktuella containern. För att en MKV-fil med h.264-kodad film och AC3-kodat ljud ska kunna spelas upp måste datorn ha följande förutsättningar:

  • En mjukvara som kan öppna MKV-containern.
  • En splitter som kan separera filmen och ljudet.
  • En kodek för h.264.
  • En kodek för AC3.

Idag finns det många mjukvaror som kan öppna MKV-containrar, men det finns minst lika många som inte klarar det. Vanliga Windows Media Player 12 klarar exempelvis inte det. En av de bättre mjukvarorna som hanterar MKV-containrar är Media Player Classic Home Cinema, vilket är ett program som bygger på öppen källkod och finns att ladda ned gratis från mpc-hc.sourceforge.net. Media Player Classic Home Cinema är mycket kompetent i grundutförandet, men kan även byggas ut om det behövs.

Separera materialet

Första steget är att använda en splitter för att separera bilden från ljudet (och ­eventuella undertexter). När mediatyperna är separerade kan de skickas vidare till respektive ­kodek. Media Player Classic Home Cinema har en inbyggd splitter, men det går även att använda externa splittrar för att få extra funktionalitet. Haali Media Splitter är en av de populära externa lösningarna för detta och den mjukvaran finns att ladda ned från haali.su/mkv.

Avkoda bilden

För att avkoda h.264-filmer behövs en ändamålsenlig kodek. Media Player Classic Home Cinema har en inbyggd h.264-avkodare som dessutom kan dra nytta av grafikkortsaccelerering (läs mer), vilket gör att processorn inte belastas lika mycket. Det gör i sin tur att även enklare datorer klarar av att spela upp högupplösta filmer under förutsättning att datorn är utrustad med ett kompatibelt grafikkort, mjukvaran är rätt inställd och filen är korrekt kodad.

Vissa HTPC-användare (Home Theatre PC) föredrar att använda en alternativ kodek som heter CoreAVC. Den är synnerligen effektiv (låg processorbelastning) och anses ge väldigt bra bildresultat. Den är dock inte gratis utan måste köpas via den ­officiella webbplatsen (www.corecodec.com). Idag finns CoreAVC till alla de stora operativ­systemen och dessutom till flera mobiloperativsystem.

En annan kodek som ofta syns i filmfilssammanhang är x.264. X.264 är dock inte en kodek för uppspelning utan den används endast för kodning av film till h.264-formatet. X.264 är mycket populär i och med att lösningen är gratis och publicerad med öppen källkod.

Avkoda ljudet

Slutligen behövs också en kodek för AC3. Media Player Classic Home Cinema har även den inbyggd, men precis som tidigare går det att använda en extern kodek istället om så önskas.

AVCHD

Utvecklingen bland videokameror har under de senaste åren varit mycket intressant. Kamerorna har spelat in på allt från analoga och digitala videoband till små DVD-skivor, hård­diskar och numera minneskort. Minneskorten är fördelaktiga inspelningsmedier eftersom de till skillnad från hårddiskar inte är känsliga för stötar och till skillnad från DVD-skivor är lätta att återanvända. Dessutom går det snabbt att överföra det inspelade materialet till datorn eftersom överföringen inte behöver ske i realtid, något som var nödvändigt på tiden då filmen spelades in på band.

Videokameror kan spela in med varierande kodekar och lägga filmerna i olika containrar. Bland konsumentkameror är det vanligt att använda AVCHD-tekniken. Då komprimeras bilden med h.264 och ljudet med AC3 eller LPCM. Bilden och ljudet läggs i antingen en MTS- eller M2TS-container. Varje session blir ett eget klipp och klippen organiseras enligt en speciell mappstruktur. AVCHD-skapar även många andra undermappar för bland annat spellistor och information om filmklippen. Denna information hjälper exempelvis blu-rayspelare med stöd för AVCHD att organisera allt material på ett snyggt sätt.

Logotypen för AVCHD

Vid filmredigering av AVCHD-material är det viktigt att redigeringsmjukvaran har stöd för just AVCHD. Idag har de flesta nya videoredigeringsmjukvaror stöd för det, men äldre mjukvaruversioner har ofta problem med dessa filer. Det krävs dessutom en relativt kraftfull dator eftersom redigering av HD-material är en tung uppgift för processorn. Jämför för säkerhets skull systemkraven för aktuell mjukvara med den tilltänkta datorns egenskaper.


Konfiguration av Media Player Classic Home Cinema

Media Player Classic Home Cinema är en mycket kompentent mediaspelarmjukvara som kan spela nästan allt. Det kan dock krävas några små ändringar för att uppspelningen ska fungera optimalt. I inställningspanelen (Valmöjligheter) finns under fliken Utmatning möjlighet att välja mellan ett flertal alternativ. För att få riktigt stöd för grafikkortsaccelerering bör EVR Anpassad Förinställning användas (gäller Windows Vista och Windows 7).

Klicka för förstoring.

När det gäller ljudet är Media Player Classic Home Cinema från början inställt på att avkoda AC3- och DTS-ljud, istället för att skicka det obehandlat till förstärkaren och låta det avkodas där. Den inställningen ändras enkelt genom att gå in i filterinställningarna (Interna Filter) för AC3 och DTS.

Klicka för förstoring.

Kodekpack

Det finns en uppsjö av olika kodekar som kan behövas för att spela upp alla möjliga olika filmfiler. Det har därför skapats så kallade kodekpack, vilka innehåller nästan alla kodekar som vid något tillfälle kan komma till användning. CCCP (Combined Community Codec Pack) och K-Lite Codec Pack är exempel på populära sådana, men användning av dem medför vissa risker. Det är visserligen lätt att med hjälp av ett kodekpack få fullt stöd för nästan allt mediamaterial, men det är inte säkert att det blir den bästa lösningen. Med så många kodekar installerade kan kodekarna störa varandra och göra att uppspelningen blir instabil.

Vissa användare förespråkar användning av kodekpack medan andra avråder bestämt från det. Bokens rekommendation är därför att använda dessa med försiktighet och att alltid ta en fullständig säkerhetskopia på datorn innan något sådant installeras. Kodekpacken har visserligen blivit betydligt bättre på senare år, men de är inte perfekta. När det dessutom finns programvaror (se slutet av detta kapitel) som själva innehåller nästan alla avkodningsfunktioner som normalt krävs, kan behovet av kodekpack ifrågasättas. Skulle det vid något tillfälle saknas någon enstaka kodek är det bättre att ladda ned den individuellt. En snabb sökning på Google eller Wikipedia gör det lätt att hitta den. Kontrollera att kodeken laddas ned från den officiella webbplatsen, så att det verkligen är den riktiga kodeken och inte något helt annat som laddas ned. Varning! Vissa sidor försöker ta betalt (via SMS eller kreditkort) för kodekpacken. Betala inte för varken CCCP eller K-Lite Codec Pack!

Uppspelning med fristående mediaspelare

Även fristående mediaspelare som kopplas till TV:n eller projektorn måste ha tillgång till rätt kodekar för att kunna spela upp filmer och musik. Skillnaden mot en dator är att det inte går att installera nya kodekar på en mediaspelare, utan den är låst till de kodekar som den inbyggda mjukvaran besitter. Ibland släpps det dock så kallade firmware­uppgraderingar, vilka oftast är gjorda för att förbättra stabiliteten men ibland även lägger till nya kodekar. Även om variationen är stor så är de flesta mediaspelare idag väldigt kompententa när det gäller kodek- och formatkompatibiliteten. De är också lätta att komma igång med eftersom användaren inte behöver installera en massa kodekar, utan allt sådant är ordnat och optimerat från början.

Exempel på två fristående mediaspelare.

Vid köp av fristående mediaspelare är det viktigt att kontrollera att den tänkta modellen har stöd för alla kodekar som kommer att behövas. Det räcker inte med att undersöka att den har stöd för alla relevanta filformat eftersom filformaten endast berättar om vilka containrar som mediaspelaren klarar av. För uppspelning av gamla filmfiler är det viktigt med stöd för bland annat Divx och Xvid. För modernt material är det nödvändigt med stöd för h.264-material i MKV-containrar.

Ovanstående är också viktigt att tänka på vid köp av TV med inbyggd mediaspelare. Det är otroligt stor variation i hur kompententa de inbyggda mediaspelarmjukvarorna är. Vissa kan spela nästan vad som helst, medan de enklaste varianterna inte ens kan öppna en MKV-container. TV-tillverkarna trycker gärna hårt på att det finns en inbyggd mediaspelare med stöd för UPnP och DLNA. Det berättar dock bara något om hur TV:n kan kommunicera med andra apparater i hemmet, inte vad TV:n klarar av att spela upp. Läs mer om UPnP och DLNA här.

Fristående mediaspelare och mediaspelare som sitter inbyggda i TV-apparater har generellt ganska klena processorer. Det gör att de normalt är känsligare för felkodade filer än vad riktiga datorer är. Om en fil är felkodad förlorar datorn möjligheten att använda grafikkortsaccelerering och får istället lägga över jobbet på den vanliga processorn. Denna möjlighet finns inte hos mediaspelare, varför de istället antingen börjar hacka i uppvisningen eller avbryter uppspelningen.

Relaterade produkter

Undertexter

Till utländska filmer är det många som önskar undertexter. Dessa kan levereras på tre olika sätt. De kan vara inbrända i filmen, vilket innebär att textremsorna är en del av bilden. Nackdelen med detta sätt är att det inte går att slå av textningen och det går h­eller inte att byta språk. Vid hård komprimering blir texten dessutom oskarp.

Ett annat vanligt sätt är att baka in textfilerna i containern. MKV-containern kan ­exempelvis ha flera medföljande undertexter på samma sätt som den kan innehålla flera olika ljudspår. Det gör att filmtittaren kan bestämma fritt huruvida textningen ska visas eller inte samt vilket språk den ska ha. De flesta uppspelningsmjukvaror låter också filmtittaren själv välja vilket typsnitt och vilken färg som textningen ska ha.

Det tredje sättet att få undertexter är att lägga till dem som en separat fil. Dessa filer har ofta filsuffixet .srt, .smi, .sub eller .ssa. Skillnaden mellan formaten ligger bland annat i hur informationen lagras och om textremsorna är synkade mot tiden eller mot bildrutorna. Av denna anledning måste programmet ha stöd för undertextformatet för att textningen ska fungera. Undertextfilen bör dessutom ha samma namn som filmfilen (med undantag för filsuffixet) och ligga i samma mapp, för att uppspelningsmjukvaran ska kunna hitta den automatiskt.

Vissa mjukvaror (t.ex. Boxee) kan automatiskt ansluta till ­­www.opensubtitles.org och hämta passande undertexter till filmen som visas. Det finns även många ­andra webbplatser som samlar undertexter, bland annat www.subscene.com och www.subtitlesource.org, varifrån det går att hämta undertexter manuellt. Sök efter ordet undertexter eller subtitles på Google så ger sökmotorn förslag på webbsidor.

Mediacentermjukvaror för Windows

Det har blivit väldigt populärt att använda en dator som navet i sin hembio. ­Mjukvaran Windows Media Center finns därför förinstallerad på datorer med Windows XP (­endast XP Media Center Edition), Windows Vista (Home Premium och Ultimate) samt ­Windows 7 (Home Premium, Professional, Enterprise och Ultimate). Windows Media Center är långt ifrån den bästa mjukvaran när det gäller filmvisning då den inte klarar fler format än vanliga Windows Media Player. Den är dock mycket populär eftersom den till skillnad från de flesta andra mediacentermjukvaror har en bra inbyggd live-TV-funktion. Genom att koppla en TV-mottagare till datorn kan lösningen ersätta en vanlig digital-TV-box. Eftersom datorn har en hårddisk går det även att spela in program och pausa livesändningar. Windows 7-versionen har dessutom fått stöd för DVB-T2 och MPEG-4, vilket gör att det går att ta in HD-programmen i marknätet (läs mer).

Windows Media Center på Windows 7. Klicka för förstoring.

För mediacenter som i huvudsak ska användas för filmvisning finns det bättre ­mjukvaror. XBMC är ett gratisalternativ som är mycket populärt och har en stor skara utvecklare bakom sig. Ursprungligen utvecklades XBMC för den första Xboxspelkonsolen (det ursprungliga namnet var Xbox Media Center). Den stora fördelen med XBMC är att programmet likt Media Player Classic Home Cinema är väldigt kompetent och går att använda direkt efter installationen. XBMC spelar upp i princip alla filformat (­inklusive MKV-containern) och har även stöd för grafikkortsacceleration för att inte belasta ­processorn i onödan. Det finns mängder av tillägg till huvudprogrammet, bland annat är ett TV-mottagartillägg under utveckling. Det går givetvis även att byta utseende (skin) på programmet för att det ska bli så snyggt som möjligt. Läs mer och ladda hem XBMC från www.xbmc.org.

XBMC har även vidareutvecklats i flera riktningar. Mediacentret Boxee baseras i ­grunden på XBMC, men utvecklarna har försökt att göra det ännu mer ­användarvänligt. Boxee fokuserar också mycket på integration med sociala medier såsom Facebook och ­Twitter. Alla Boxeeanvändare får sitt eget Boxee-konto, vilket gör att de kan starta ­Boxee-mjukvaran med sina egna inställningar på vilken dator som helst.

Boxee på Windows 7. Det går även att styra Boxee med en Iphone. Klicka för förstoring.

Boxee finns till Windows, Mac OS X samt Linux och går ladda ned gratis från www.boxee.tv. Mjukvaran används även som bas i vissa fristående mediaspelare som kopplas direkt till TV:n. Bland annat har D-link och Iomega skapat mediaspelare som baseras på Boxee. Mjukvaruversionen som finns till D-links mediaspelare Boxee Box har dessutom stöd för svenska play-tjänster såsom SVT Play och TV4 Play. Denna funktion finns dock ännu inte i datorversionerna (juli 2011).

Boxee har också utvecklat en officiell IOS-app (gratis) som gör att det går att styra media­centret med exempelvis en Iphone. Datorn eller mediaspelaren med Boxee-mjukvaran behöver bara befinna sig i samma lokala nätverk som Iphonen. Iphone-appen låter TV-tittaren navigera med antingen gester eller knappar och mjukvaran är riktigt följsam och kvick.

Mediacentermjukvaror för Mac OS X

Precis som Windows har sitt Windows Media Center har Mac OS X sin motsvarighet som heter Front Row. Det är ett enkelt mediacenter för att spela upp film, lyssna på musik och visa bilder. Front Rows framtid är dock oviss och i den försläppta utvecklarversionen av Mac OS X Lion (10.7) finns mjukvaran inte med längre.

Front Row på Mac OS X. Klicka för förstoring.

Oavsett om Front Row överlever eller inte finns det många bättre alternativ såsom mjukvaran Plex. Plex baseras, likt Boxee, i grunden på XBMC och kan ses som en Mac OS X-optimerad version av sin förlaga. Mjukvaran drar nämligen nytta av bland annat musiksamlingen i Itunes och fotoalbumen i Iphoto. Den kan dessutom styras med Apple Remote om så önskas.

Precis som XBMC finns det mängder av inställningsfunktioner och stöd för tredjepartstillägg. Bland annat finns det ett inofficiellt tillägg för SVT Play.

Plex på Mac OS X. Klicka för förstoring.

Meddelande från Kjell & Company

Din webbläsare är gammal, och vi kan inte lova att innehåll visas korrekt, eller full funktionalitet. Vår rekommendation är att du uppdaterar din webbläsare nu!

Meddelande från Kjell & Company

Javascript är ej aktiverat i din webbläsare! För full funktionalitet på siten rekommenderar vi att du slår på Javscript.

Meddelande från Kjell & Company

Cookies är avslaget i din webbläsare. För att kunna använda internetbutiken måste din browser stödja cookies (mer information).