Trådlöst nätverk

Tekniken är allt annat än ny och i maj 2010 fyllde fenomenet "trådlöst nätverk" 25 år. Visserligen tog det flera år innan det fanns några produkter på marknaden, men den 24 maj 1985 tog den amerikanska myndigheten FCC (Federal Communications Commission) beslutet att tillåta trådlös kommunikation utan någon speciell licens.

"- Idag är det otänkbart för många människor att vara utan trådlös Internet­uppkoppling eftersom det är en så stor del av deras vardag, både hemma och på ­jobbet. Under senare år har trådlöst Internet verkligen kommit till sin rätt, med allt fler smartphones och mobila spelenheter. Samtidigt fortsätter offentliga och privata hotspots att leverera bättre nätanslutning än 3G och liknande tekniker. De första 25 åren med trådlös Internetuppkoppling har varit mycket spännande och jag tror att framtiden kommer bli ännu mer händelserik."

För att kunna få ett trådlöst nätverk att fungera i hemmet behövs en accesspunkt eller en trådlös router. En accesspunkt fungerar som en bygga mellan trådlös och trådbunden kommunikation i ett befintligt trådbundet nätverk. En trådlös router är i praktiken detsamma som en vanlig router med inbyggd accesspunkt.

I slutet av nittiotalet skapade standardiseringsorganisationen IEEE (the Institute of Electrical and Electronics Engineers) en första lösning för trådlöst nätverk som fick namnet 802.11. Efterhand har vidareutveckling skett och 802.11 finns nu i flera ­olika versioner., vilka kallas Wireless B, Wireless G och Wireless N. Nätverksprodukter ­såsom USB-mottagare, routrar och accesspunkter delas upp i klasser beroende på vilken ­version de använder.

Hastighetsjämförelse mellan de olika trådlösa standarderna.

Den första stora kommersiella standarden var Wireless B-standarden med en över­föringshastighet på upp till 11 Mbps. Eftersom hastigheten var begränsad och ­räckvidden likaså blev den aldrig en fullgod ersättare till nätverkskabeln. Däremot gjorde den det möjligt att sitta med en bärbar dator i soffan och surfa på Internet.

En Wireless B-router från 2000

År 2003 kom en uppföljare vid namn Wireless G eller 802.11g. G-standarden använder, liksom B-standarden, frekvensbandet 2,4 GHz och har tack vare sin pålitlighet, hastighet (54 Mbps) och räckvidd blivit ett mycket populärt alternativ till nätverkskabeln. Det finns även en höghastighetsvariant av Wireless G-tekniken som teoretiskt når upp till 108 Mbps och kallas Super-G. Egentligen är det bara två sammanslagna G-kanaler som därför når upp till dubbla hastigheten.

Nyförsäljningen av Wireless G-produkter är idag nästan obefintlig, men produkter som bygger på tekniken används fortfarande i hemmen. Ny trådlös nätverkshårdvara ­baseras istället på den nya Wireless N-tekniken.

Wireless G-produkter säljs knappt längre, men de används fortfarande i hemmen.

Wireless N är nutidens och den närmsta framtidens standard. Den ger stora ­förbättringar av bland annat räckvidden och möjliggör trådlösa hastigheter på upp till 300 Mbps (gäller ursprungliga Wireless N). N-standarden kommer dock att vidareutvecklas över tid och den finns idag i tre olika versioner: 150  Mbps (Wireless N Lite), 300 Mbps (vanliga Wireless N) och 450 Mbps.

N-standarden använder, liksom sina föregångare, frekvenser kring 2,4 GHz, men har i vissa fall även möjligheten att använda det betydligt mindre trafikerade 5 GHz-bandet.

VAD VAR WIRELESS DRAFT N?

Redan år 2006 fanns produkter tillgängliga som var baserade på ett första utkast av 802.11n. Dessa gick bland annat under namnen Draft N och Pre-N. De var inte färdigutvecklade men gjordes ändå tillgängliga på marknaden på grund av stor efterfrågan på högre trådlösa hastigheter. Eftersom standarden inte var färdig blev det kompatibilitetsproblem mellan produkter av olika fabrikat. Produkter baserade på första utkastet blev därför heller ingen storsäljare.

Ett drygt år senare kom ännu ett utkast som kallades Draft 2.0, vilket fick godkännande av Wi-Fi Alliance. Alliansen består av över 300 medlemmar som samarbetar för att ­produkter från olika tillverkare ska fungera bra tillsammans (läs mer om Wi-Fi Alliance på www.wi-fi.org). Routrar som certifierades med Draft 2.0 skulle kunna uppgraderas till den riktiga ­standarden när den blev officiell. Det innebar att all hårdvara skulle vara färdigutvecklad, men att det möjligtvis kunde krävas en uppdatering av mjukvaran för att allt skulle stämma fullt ut. Draft 2.0-utkastet löste därmed problemet med kompatibilitet mellan olika fabrikat, och ­produkterna var egentligen att betrakta som färdiga Wireless N-produkter. Merparten av alla Wireless N-produkter som såldes fram till 2010 byggde på Draft 2.0-utkastet.

I slutet av 2009 släpptes äntligen den slutgiltiga Wireless N-standarden. Det tog nästan sju år att få standarden färdig, men trots detta var själva färdigställandet knappast ­något revolutionerande. Produkterna hade ju redan sålts i flera år och de följde i princip redan standarden. De flesta konsumenter märkte inte heller av något speciellt i samband med färdigställandet, förutom att det möjligtvis släpptes en uppgradering av mjukvaran till routern.

Exempel på Wireless N-router. Lägg märke till att den har flera antenner.

Ovanstående betyder inte att Wireless N-tekniken inte är revolutionerande, för det är den verkligen. Hastigheterna har mångdubblats och räckvidden har förbättrats kraftigt. Tekniken är givetvis även fullt bakåtkompatibel med de äldre Wireless G- och Wireless B-standarderna. Det innebär att en dator som är utrustad med ett Wireless G-nätverkskort kan ansluta till en Wireless N-router samt att moderna datorer utan problem kan anslutas till äldre routrar. En dator får dock aldrig snabbare uppkopplingshastighet än vad nätverkskortet som sitter i den (eller routern som datorn ansluter till) klarar av.

Logotypen för en certifierad och färdig Wireless N-produkt

Wireless N-tekniken kommer att vara en standard som vi fortsätter att använda ­under lång tid framöver. Detta eftersom den kan vidareutvecklas i flera steg istället för att ersättas av en efterföljare. Ursprungshastigheten med Wireless N är 300 Mbps, ­vilket åstadkoms genom att använda två kanaler à 150 Mbps. Denna teknik var inledningsvis betydligt dyrare än den enklare teknik som användes i Wireless G-standarden. Pris­gapet gjorde att konsumenter som inte efterfrågade hög prestanda valde enklare ­Wireless G-produkter istället för Wireless N-motsvarigheter.  Därför togs det fram en avskalad ­variant av Wireless N-tekniken som endast använder en kanal, vilket gör att den ­maximala hastigheten är 150 Mbps. Detta har medfört att Wireless N-baserade ­produkter idag ligger i samma prisklass som Wireless G. Under senare halvan av 2010 fasades därför Wireless G-produkterna ut från den svenska konsumentmarknaden, och ersattes istället av Wireless N Lite (marknadsnamnet på Wireless N 150 Mbps).

Wireless N Lite-router (150 Mbps). Lägg märke till att denna N-produkt enbart har en extern antenn.

Det vore tråkigt om Wireless N endast hade utvecklats bakåt, men så är det givetvis inte. Under hösten 2011 börjar de första produkterna som använder Wireless N 450 Mbps att säljas på allvar. Ett fåtal sådana produkter fanns redan på marknaden under våren 2011, men då hade tillverkningen inte riktigt fått fart ännu.

Apple blev bland de första datortillverkarna som byggde in trådlöst nätverksstöd för Wireless N 450 Mbps i sina produkter. Macbook Pro-modellerna och Imac-modellerna som lanserades 2011 har inbyggt stöd för tekniken, även om funktionen behöver Mac OS X Lion (10.7) för att aktiveras. För att dra nytta av den höga hastigheten används 5 GHz-bandet, vilket både är friare från störningar och har fler kanaler (läs mer i nästa avsnitt).

Wireless N-router för 450 Mbps med integrerade antenner.

Kompatibiliteten inom Wireless N-tekniken är mycket god. Det är inga problem för en dator med Wireless N Lite (150 Mbps) att ansluta till en router med Wireless N (300 Mbps) eller tvärtom. För att få bästa prestanda bör dock både routern och datorernas trådlösa nätverkskort följa samma hastighetsversion.

Framtiden ser ljus ut för Wireless N och inom några år kommer utvecklingen att ta ­tekniken ännu längre. Teoretiskt kommer det gå att överföra data i upp till 600 Mbps, men tekniken för detta är till dags dato inte färdigutvecklad. Nu är det först uppgraderingen till 450 Mbps som väntar.

De olika hastighetsversionerna i Wireless N-tekniken (600 Mbps finns inte ännu).

De angivna hastigheterna (150 Mbps, 300 Mbps och 450 Mbps). Den verkliga hastigheten varierar mycket beroende på bland annat hur huset är byggt och vilka störningar som finns. För att ge en fingervisning om hastigheten mätte vi upp alla Wireless N-lite och vanliga Wireless N-routrar som vi hade tillgång till. Testet genomfördes med samma mjukvara som beskrivs här. Routrarna mättes i tre situationer: i en lägenhet, i en villa och ut på en terrass. I samtliga situationer var fyra andra nätverk igång för att simulera inverkan av grannarnas nätverk. Routrarna var begränsade till att endast köra Wireless N-tekniken (bakåtkompatibiliteten med Wireless G och Wireless B var avstängd) och routrarna var låsta på att endast använda WPA2-krypteringen (läs mer).

Jämförelse mellan olika Wireless N Lite-routrar

Jämförelse mellan olika Wireless N-routrar

2,4 GHz är ett mycket trafikerat frekvensband, vilket gör att risken för störningar är stor. Störningarna kan orsakas av grannarnas trådlösa nätverk, mikrovågsugnar, trådlös videoöverföring och andra trådlösa hushållsapparater. Om överföringen störs måste data­paketen skickas om, vilket i sin tur leder till att överföringshastigheten sjunker. I och med utvecklingen av Wireless N-standarden har möjligheten att använda frekvenser på 5 GHz-bandet tillkommit. Eftersom användning av detta frekvensband fortfarande är ovanligt, är det i princip helt fritt från störningar.

Trådlösa nätverk stör varandra. Ju fler nätverk som finns i närheten desto mer påverkas prestandan.

Både routern och datorns nätverkskort måste ha stöd för kommunikation över 5 GHz-bandet för att det ska gå att använda. Används 5 GHz-kompatibla enheter kan nätverkstrafiken delas upp så att 5 GHz används för de datorer som behöver hög ­prestanda, för exempelvis filöverföringar och strömmande HD-film, medan 2,4 GHz ­används för normalbruk. 5 GHz-bandet har för övrigt använts en gång tidigare i en äldre standard (802.11a) som dock aldrig slog igenom i Sverige.

Om bokstaven a finns med i logotypen har produkten även stöd för kommunikation på 5 GHz-bandet.

Kombinerad användning av 2,4 GHz och 5 GHz

Routrar med stöd för 5 GHz brukar kallas dual band-routrar. Deras hastighet specificeras normalt som 300 + 300 Mbps eller 300 + 450 Mbps. Det innebär att de klarar upp till 300 Mbps på 2,4 GHz-bandet och samtidigt 300 Mbps eller 450 Mbps på 5 GHz-bandet. Uppdelningen av hastigheterna används för att förklara att datorerna som surfar med en 2,4 GHz-anslutning inte påverkar datorerna som surfar med 5 GHz-anslutning.

OBS! Det finns ett fåtal undantagsmodeller där användaren måste välja om routern ska kommunicera på antingen 2,4 GHz eller 5 GHz. Med en sådan router går det därmed inte att använda den illustrerade lösningen. Väljs 5 GHz-bandet kan endast 5 GHz-kompatibla enheter kommunicera över nätverket. På så sätt spärras möjligheterna att kunna ansluta vanliga datorer som saknar 5 GHz-stöd. Samma problem uppstår även för bland annat nätverksbaserade webbradioapparater och nätverksanslutna skrivare.

När nätverket konfigureras för första gången väljer administratören två olika nätverksnamn: ett namn för det vanliga 2,4 GHz-nätverket och ett för 5 GHz-nätverket. Eftersom 5 GHz-nätverket lämpar sig speciellt för mediarelaterad kommunikation väljer D-links routrar automatiskt att kalla det för det vanliga nätverkets namn, men med tillägget "Media".

Här får det vanliga 2,4 GHz-nätverket namnet "Hemma", medan 5 GHz-nätverket får namnet "Hemma Media".

När användarna ska välja vilket frekvensband deras datorer ska ansluta till får de upp två olika nätverk. Genom att ansluta till nätverket som heter Hemma Media kommer kommunikationen att ske på 5 GHz-bandet. Datorerna som ansluter till vanliga ­Hemma kommer däremot att kommunicera på 2,4 GHz-bandet. De ansluter alltså till två ­olika nätverksnamn, men de hamnar ändå i samma nätverk. Likna det hela vid när en ­dator kopplas med kabel och en annan ansluts trådlöst. De hamnar trots detta i samma ­nätverk och det är inga problem att dela filer mellan dem.

De två frekvensbanden visas som två olika nätverk.

Prestandan i 5 GHz-nätverk är betydligt bättre än i 2,4 GHz-motsvarigheterna. Eftersom frekvensen är högre så når signalen dock inte lika långt. Tack vare att dual band-routrar använder både 2,4 GHz- och 5 GHz-bandet kan 5 GHz-bandet användas i prestandasituationer och 2,4 GHz-bandet i långdistanssituationer.

För att ge en fingervisning om prestandaskillnaden mellan 2,4 GHz- och 5 GHz-bandet mätte vi prestandan på två dual band-routrar (på samma sätt som gjordes ovan). Här följer resultatet.

Prestandamätning på D-link DIR-825

Prestandamätning på D-link DIR-855

Mätningarna visar tydligt att 5 GHz-bandet är synnerligen förmånligt att använda, framförallt på korta avstånd.

För att kunna nå sin höga hastighet och långa räckvidd tar Wireless N-standarden hjälp av MIMO-teknik (Multiple Input, Multiple Output). MIMO använder ­samverkande antenner för att lyckas hålla hög hastighet, även över längre sträckor. Med denna antennteknik kan signalerna dessutom riktas mer effektivt mot sitt mål och därmed ge bättre mottagning. MIMO fanns även på vissa routrar av Wireless G-standard, men det är först med Wireless N-tekniken som MIMO blivit riktigt vanligt.

Antenner för trådlösa nätverk finns i många olika utföranden och delas främst in i två huvudgrupper: de rundstrålande och de riktade. Skillnaden mellan dem är hur pass bred spridningsvinkel (öppningsvinkel) de har. Specifikationen syftar oftast på den horisontella spridningsvinkeln, vilken beskriver vågornas utbredning över markplan.

En rundstrålande antenn kan ta emot och skicka signaler i alla riktningar och har därför en horisontell spridningsvinkel på 360°. Normalt är både nätverkskort och trådlösa enheter vid leverans utrustade med rundstrålande antenner. En riktantenn har en begränsad öppningsvinkel för att nå längre åt just det håll den är riktad. Den vertikala spridningsvinkeln kan också skilja mellan olika antenner och de kan på så sätt vara olika bra för byggnader i flera plan.

Exempel på en rundstrålande antenn med horisontell spridning på 360° och vertikal spridning på 35°

Exempel på en riktad antenn med horisontell spridning på 35° och vertikal spridning på 45°

Antenner har olika hög antennvinst, vilken mäts i dBi (decibel isotropic). Det kan förenklat beskrivas som hur pass hög passiv förstärkning en antenn har i jämförelse med en rundstrålande referensantenn. Ju högre antennvinst desto längre når signalen.

Med fler än en trådlöst ansluten klient är en rundstrålande antenn på routern speciellt viktig så att signalen sprids åt alla håll, såvida inte klienterna ligger i samma riktning från routern. Till permanent positionerade klienter är en riktad antenn det bästa alternativet, då den kan riktas in och ge bättre mottagning. Används en bärbar dator i hemmet är en rundstrålande antenn det bästa valet för att kunna tillgodose datorn med godtagbar signalstyrka oavsett var den är placerad.

För att datorer i en annan byggnad (en bit utanför routerns normala räckvidd) ska få bra mottagning av det trådlösa nätverket kan två riktade antenner användas (vända mot varandra). Använd gärna antenner med hög antennvinst om det finns hinder på vägen.

OBS! Vanliga antenner för trådlösa nätverk bör inte sättas på routrar med stöd för 5 GHz. Dessa routrar använder speciella antenner som är avsedda för båda frekvensbanden.

Ett alternativt sätt att förlänga räckvidden är att använda så kallade repeatrar (läs mer).

För att byta ut sin gamla antenn räcker det oftast med att skruva av den befintliga och skruva fast den nya. Trådlösa routrar och nätverkskort har generellt en anslutning som kallas Reverse Polarity SMA (förkortas RP-SMA eller rSMA). Många av de stora tillverkarna såsom D-link, Netgear, Level1 och Belkin använder i första hand denna kontakt. Andra mindre vanliga anslutningskontakter är Reverse Polarity TNC och N-kontakten. Alla tre nämnda kontakter är koaxiala och skillnaden ligger främst i deras fysiska storlek.

Förlängningskabel med kontakttypen Reverse Polarity SMA

Det finns många parametrar som är avgörande för hur bra mottagning en dator får och hur snabb dess anslutning blir. Det bestäms bland annat av:

• Hur långt avståndet är.
• Huruvida signalen kan gå rakt fram eller om den måste studsa.
• Hur många väggar signalen måste gå igenom.
• Hur mycket störningar det finns i luften.
• Hur många andra trådlösa nätverk och trådlösa nätverksenheter som finns i närheten.

PCI-kort 1000 Mbps

D-link DIR-655

D-link DWA-556

I följande exempel upplever en radhusägare problem med sitt trådlösa nätverk. De ­involverade komponenterna är en 1000 Mbps-kabelansluten dator, en dator med nätverks­kortet DWA-556 (Wireless N 2,4 GHz) samt routern DIR-655. På grund av dåliga förut­sättningar (väggar och störande signaler) var den ursprungliga hastigheten mycket låg:

Ursprungshastigheterna

Ägaren vill att det ska gå snabbare att dela filer mellan de två datorerna och väljer därför att byta ut de tre antennerna på datorn till tre stycken rundstrålande 5 dBi-antenner.

Hastighet efter byte till kraftfullare antenner på datorn

För att få ännu bättre hastighet byter han därefter ut antennerna på routern till tre stycken 7 dBi-antenner.

Hastighet efter byte till kraftfullare antenner på routern

Han nöjer sig dock inte där utan byter ut en av de rundstrålande antennerna mot en 6 dBi-riktantenn. Detta gör han på både routern och datorns nätverkskort. På detta sätt har han mer än fördubblat hastigheten. Han kommer visserligen inte upp i de ­högsta hastigheterna som går att få med Wireless N-standardaren, men det är bra mycket bättre än utgångs­punkten under rådande omständigheter.

Hastighet efter byte till riktantenner

Många användare väljer att bara byta antenner på routern, vilket är en bra början. Som mätningarna visar är det dock också viktigt att byta antennerna på de anslutna datorerna om det ska gå att få riktigt stora prestandavinster. Merparten av trafiken är säkerligen trafik som går från routern till datorn, men datorn måste också kunna skicka bekräftelser och instruktioner till routern.

En accesspunkt är väldigt lik en router rent utseendemässigt. Oftast går det inte ens att se skillnad på dem på avstånd. På baksidan av dem syns det dock tydligt då access­punkten endast brukar ha en nätverksport, medan det generellt sitter fem nätverks­portar på routern.

En accesspunkt fungerar som en trådlös switch. Precis som det går att ansluta en trådbunden switch till routern för att kunna ansluta fler datorer, går det att koppla in en accesspunkt för att möjliggöra trådlösa anslutningar. En trådbunden router kan på så sätt berikas med en trådlös funktion genom att den får en accesspunkt kopplad till sig. Accesspunkten kan däremot inte arbeta självständigt utan en router. Det går exempelvis normalt inte att ansluta en accesspunkt direkt till ett modem (undantag gäller för ­abonnemang där operatören erbjuder flera IP-adresser; normalt ger operatören bara en ­IP-adress per abonnent). Det beror på att accesspunkten endast fungerar som routerns förlängda arm och datorerna som ansluter till accesspunkten får fortfarande sina IP-adresser av routern.

En trådlös router som har dålig täckning kan få förbättrad sådan med hjälp av en accesspunkt. Om det exempelvis är dålig täckning i en del av huset går det att dra en kabel från routern dit och koppla in en accesspunkt där. Datorerna som ansluter till ­accesspunkten hamnar i samma lokala nätverk som de direktanslutna datorerna.

Om det blir för komplicerat att dra kabel går det att lösa genom att koppla access­punkten till en homeplug som i sin tur kommunicerar med en annan homeplug ­inkopplad till routern. Läs mer om homeplugs.

En repeater eller "räckviddsförlängare" är ett alternativ till att använda riktade antenner. Den arbetar likt accesspunkten genom att ta emot en signal och sedan skicka ut den igen. Skillnaden ligger i att repeatern inte får signalen trådbundet fram till sig utan den repeterar den befintliga trådlösa signalen.

Det är ganska ovanligt med renodlade repeatrar. De brukar istället säljas som accesspunkter med möjligheten att ändra hur de ska tjänstgöra. Det brukar exempelvis finnas en lista där användaren kan välja något av följande alternativ:

• AP-mode (fungerar som en accesspunkt).
• Repeater-mode (fungerar som en repeater).
• Bridge-mode (fungerar som en brygga, se nedan).

Placeringen av en repeater är av högsta vikt. Signalen fram till repeatern måste vara tillräckligt bra för att den ska kunna göra sitt jobb, men samtidigt får den inte stå alltför nära routern eftersom räckviddsvinsten då minskar. Det bästa är därför att prova flera olika placeringar och se var repeatern gör jobbet bäst. Skillnaden kan vara mycket stor. Undvik också i största möjliga utsträckning att blanda enheter av olika standarder (t.ex. Wireless G och Wireless N) när en repeater är involverad.

Många multimediaenheter såsom spelkonsoler och mediaspelare saknar möjlighet att ansluta till trådlösa nätverk och har istället bara en vanlig nätverksport. Med en nätverks­brygga går det att ta emot en trådlös signal och omvandla den till ett vanligt nätverksuttag. Enheten som saknar stöd för trådlös nätverkstrafik kan därefter anslutas till detta uttag, det vill säga övergå från trådbunden till trådlös anslutning. Lösningen är helt transparent och enheter som ansluts på detta sätt påverkas inte, utan agerar i tron att förbindelsen till nätverket sker med kabel hela vägen. Lösningen är därför perfekt för äldre datorer som saknar stöd för trådlöst nätverk. Det är även en bra lösning för exempelvis mediaspelare och spelkonsoler om de saknar stöd för trådlöst nätverk eller ska begåvas med möjligheten att kommunicera på 5 GHz-bandet.

En del bryggor har flera portar som gör att de fungerar utmärkt i exempelvis TV-bänken. Då kan hembion vara helt fristående och ändå låta alla involverade apparater kommunicera med Internet och varandra. Det finns även accesspunkter med inbyggd bryggfunktion.

Anslut alla nätverksenheter i TV-bänken trådlöst.

Den typ av nätverk som har behandlats hittills i dessa texter kallas infrastruktursnätverk. I ett sådant nätverk finns det ett nav som alla datorer ansluter till. Det finns dock även en annan nätverkstyp, vilken kallas ad hoc-nätverk. I ett ad hoc-nätverk ansluter inte datorerna till ett nav utan istället trådlöst direkt till varandra. Lösningen är användbar i flera sammanhang, exempelvis om två personer med varsin dator vill dela på en 3G-uppkoppling mot Internet. Då kan datorn med 3G-dongeln skapa ett tillfälligt (eller permanent) ad hoc-nätverk som sedan den andra datorn ansluter till precis som om det vore ett vanligt trådlöst nätverk. Lösningen är även användbar för att dela filer mellan två datorer utan att behöva gå via ett befintligt nätverk.

Det är mycket lätt att sätta upp ett ad hoc-nätverk på en dator med Windows 7. Börja med att gå in i Nätverks- och delningscenter. Välj där Skapa en ny anslutning eller ett nytt nätverk.

Klicka för förstoring.

Välj alternativet längst ner i listan (Skapa ett trådlöst ad hoc-nätverk).

Klicka för förstoring.

Välj ett namn på nätverket. Det är detta namn som de övriga datorerna sedan kommer att se när de letar efter ad hoc-nätverket. Välj en passande krypteringstyp (läs mer) och skriv in ett valfritt lösenord. Använd endast tecknen A-Z och 0-9 för bästa kompatibilitet.

Klicka för förstoring.

Därefter är konfigurationen av nätverket färdig. Tryck på Aktivera Internetanslutningsdelning för att aktivera nätverket.

Klicka för förstoring.

Att sätta upp ett ad hoc-nätverk från en Mac är precis lika enkelt som från en Windowsdator. Klicka på Airport-symbolen i menyraden och välj Skapa nätverk.

Välj ett namn på nätverket och låt kanalen vara inställd på det förvalda alternativet. Kanalnumret kan bytas om det är mycket störningar i luften som påverkar signalen. Välj absolut att det ska krävas lösenord för att få ansluta till nätverket och fyll sedan i ett passande lösenord. Tyvärr går det bara att välja mellan två typer av WEP. 40-bitars WEP har något bättre kompatibilitet med gamla datorer, medan 128-bitars WEP är lite säkrare. Läs mer om WEP och dess nackdelar här.

Klicka för förstoring.

Om ad hoc-nätverket ska användas för att dela på en internetanslutning inleds ­konfigurationen istället med att gå in i Systeminställningar och välja Delning. När rutan Internetdelning har kryssats i dyker den visade guiden upp igen.

Kryssa i Internetdelning. Klicka för förstoring.