Smarta kabellösningar

Ett vanligt problem är att det finns två datorer som står nära varandra men båda två är långt borta från routern eller switchen. Då står valet mellan att dra två långa kablar eller att använda kabeldelare och på så sätt bara behöva dra en kabel (eller använda en befintlig).

I vanliga 10/100 Mb/s-nätverk används bara två av de fyra ledarparen i nätverkskabeln. En kabeldelare tar de två aktiva ledarparen från varje nätverkskabel och kopplar ihop dem på en gemensam kabel där alla fyra ledarpar används. Med en kabeldelare i varje ände är det på så sätt möjligt att kombinera två signaler och sedan dela upp dem igen.

Med en kabeldelare kan två signaler samsas på en nätverkskabel. För detta krävs en kabeldelare i varje ände. Det går inte att använda kabeldelaren som en switch. Lösningen fungerar heller ej för 1000 Mb/s-nätverk (vid användning i 1000 Mb/s-nätverk sänks hastigheten till 100 Mb/s).

Kabeldelare av denna typ har generellt två honor och en hane. Detta eftersom de oftast kopplas till patchpaneler och nätverksuttag som finns i nätverksförberedda hus och lägenheter.

Den ena kabeldelaren kopplas från patchpanelen till två av routerns/switchens portar. Den andra kabeldelaren kopplas in i nätverksuttaget i rummet där datorerna står, så att det på så sätt blir ett uttag till varje dator. Skulle det saknas nätverk i väggarna går det att använda en lös kabel och två könbytare för att lösa problemet.

Observera att en kabeldelare inte kan fungera som en router eller en switch. Detta är en vanlig missuppfattning eftersom den ser ut att ha den funktionen.

PoE (Power over Ethernet) är en teknik för att via nätverks­kabeln ­strömförsörja ­apparater som har PoE-stöd. På så vis behövs inga nätadaptrar eller eluttag där ­apparaterna ­används. Det är perfekt för exempelvis svårplacerade trådlösa ­accesspunkter, nätverkskameror och IP-telefoner. Allt som behöver dras fram är en nätverkskabel.

Om båda nätverksenheterna har PoE-stöd från början är det inga problem alls. I ­exemplet nedan finns en switch som har en PSE-port (Power Sourcing Equipment), vilket är en port där inte bara datasignalen kommer från utan även ström för att driva en apparat. Switchen ska kopplas till en accesspunkt som måste stå på ett ställe där det inte finns något eluttag. Accesspunkten har som tur är en PD-port (Powered Device) vilket gör att den kan ta emot datatrafiken och bli strömförsörjd genom samma kabel.

Båda enheterna har från början stöd för PoE.

Om enheten som ska drivas inte har PoE-kompatibilitet kan problemet avhjälpas genom att använda en splitter. Då tar splittern in signalen och delar upp den på en nätverkskabel och en strömkabel. Den sistnämna går till kontakten där nätadaptern annars skulle ha kopplats in. Splittern behöver ingen separat strömmatning utan klarar sig på strömmen som kommer via nätverkskabeln.

Enheten som ska drivas saknar stöd för PoE och kompletteras därför med en splitter.

Om båda enheterna saknar PoE-kompatibilitet går det att lösa genom att även koppla in en "injektor". Det är en liten apparat som placeras bredvid enheten som annars skulle ha levererat strömmen. Injektorn har sitt eget nätaggregat som används för att skicka in ström i nätverkskabeln. Sedan går datasignal och strömmatning över en och samma nätverkskabel, precis som om komponenterna hade PoE-stöd.

Båda enheterna saknar PoE-stöd och kompletteras därför med en injektor och en splitter.

Det finns två olika PoE-standarder där den stora praktiska skillnaden är hur mycket ström som den strömförsörjande enheten (PSE) kan leverera. De två standarderna kallas PoE (IEEE 802.3af) respektive PoE+ (IEEE 802.3at). Den maximala effekten för vanliga PoE är ungefär 12-13 W om förluster i kabeln räknas in, medan PoE+ klarar runt det dubbla. Effekten som den strömmatade enheten kräver får inte överskrida det som är tekniskt möjligt för respektive standard. Om apparaten som strömförsörjs är märkt med PoE eller PoE+ är det inga problem då detta redan är kontrollerat, men om en vanlig apparat används tillsammans med en splitter är det värt att undersöka.

Det finns även alternativa lösningar som varken följer PoE- eller PoE+-standarden. Dessa kan klara ännu högre effekt och säljs i par med injektor och signalsplitter som måste användas, även om den ena apparaten har PoE-stöd.

Wake on LAN innebär möjligheten att kunna starta en avstängd enhet från en annan dator i samma nätverk. Det som behövs i datorn som ska startas är:

• Ett vanligt nätaggregat som följer ATX-standarden.
• Ett nätverkskort med WoL-funktion.
• Ett moderkort som stödjer WoL.
• Ett program som styr uppstarten.

Förutom detta måste man också känna till MAC-adressen på datorn som ska startas. Läs mer om MAC-adresser.

Programmet skickar (med hjälp av MAC-adressen) en uppstartsbegäran till datorn som ska startas. Nätverkskortet verifierar detta och talar om för nätaggregatet att det är dags att starta. Tekniken används vanligen i större företag där nätverksadministratören uppdaterar och administrerar datorerna från sitt kontor. Det går även att väcka en dator via Internet. Om datorn inte är direktansluten utan ligger bakom en router krävs dock att rätt port öppnas.

Optiska fiberlösningar används sällan i konsumentnätverk, men det har börjat dyka upp några konsumentanpassade lösningar. Dessa kallas POF (Plastic Optical Fiber) och består av en fiberkabel i plast tillsammans med två omvandlare mellan optisk fiberkabel och elektrisk TP-kabel. En sådan lösning är smidig att använda i situationer där det krävs en mycket tunn kabel (t.ex. när kabeln ska dras genom en litet hål i en vägg eller under en matta).

Konsumentfiber har många fördelar, men också två stora nackdelar. På grund av ­konstruktionen fungerar de flesta lösningar endast på korta avstånd (25-100 m ­beroende på modell) och än så länge är de endast gjorda för 100 Mb/s. Som tur är behövs det sällan längre kablar i hemmen och 100 Mb/s räcker för de flesta ändamål.

Exempel på plastfiberlösning

POF-konsumentlösningarna är gjorda för att vara så lättinstallerade som möjligt. ­Modellen på bilden använder en ofarlig röd lysdiod istället för en laser som kan skada ögonen. Eftersom fiberkabeln är gjord i plast är det heller ingen risk för glassplitter när fiberkabeln kapas. Det krävs inte ens några specialverktyg för att kapa och installera fiberkabeln, något som hade varit omöjligt utan professionella verktyg när det gäller "riktiga" fiberlösningar.

I övrigt påminner konsumentfiberlösningar mycket om traditionella fiberlösningar. ­Eftersom det bara är ljus som överförs påverkas inte signalen av att dras i anknytning till elledningar. Precis som med andra optiska kablar är det lika viktigt att hantera plastfiber med största försiktighet. Om kabeln böjs i skarpa böjar skadas kabeln. Böj den aldrig mer än att en snusdosa går att lägga i böjen.