Närfältskommunikation (NFC)

Ordet närfältskommunikation kommer av att NFC-kommunicerande enheter (mobiler, busskort, kortläsare etc.) inte behöver kopplas fysiskt till varandra, utan ­endast vara i närheten av varandra för att utbyta information. Lösningen fungerar så länge avståndet mellan enheterna inte är längre än någon enstaka centimeter, och den korta räckvidden är faktiskt en fördel i detta sammanhang. Kommunikationstekniker som fungerar på långa avstånd finns det redan gott om (t.ex. wifi och Bluetooth), men alla dessa tekniker kräver någon form av sammankopplingsmetod. Tack vare NFC-teknikens korta räckvidd behövs ingen sammankoppling, utan det räcker med att ­enheterna är nära varandra för att de ska länkas samman.

I mobilsammanhang kan NFC-tekniken användas på tre olika sätt. Den kan ­användas för att låta mobiler läsa passiva ”NFC-taggar”, för att låta mobilen ersätta plastkort och för att låta mobiler utbyta information med ­varandra.

Utöver att läsa NFC-taggar kan NFC-tekniken också användas för att låta mobilen ersätta plastkort. Exempelvis skulle en bil automatiskt kunna ställa in ­personliga förarstols­inställningar beroende på vilken mobil som hålls upp mot instrument­panelen. Redan idag utvecklas det också betalningslösningar som gör att ­användarna kan ­betala för kaffet eller parkeringen genom att hålla upp sina mobiler mot små läsare. NFC kommer säkerligen också att börja användas för lojalitets­program (medlems­kort) och olika typer av biljetter.

NFC-taggar kan se ut på många olika sätt. De kan exempelvis vara formade som små runda nyckelringsbrickor eller som klistermärken. Vid ingångarna till Kjell & ­Companys kurslokaler sitter exempelvis NFC-klistermärken, som gör att de förbipasserade kan hålla upp sina surfplattor och automatiskt skickas in på rätt webbsida.

Anledningen till att NFC-taggar kan göras så små och tunna är att de inte innehåller batterier. För att kunna sända ut information tar de istället ström från mobilerna eller surfplattorna som läser dem. Energin överförs trådlös på samma sätt som ­elektriska tandborstar laddas. Tack vare avsaknaden av batterier blir NFC-taggarna dessutom underhålls­fria.

Det finns flera olika typer av NFC-taggar. Det som skiljer mellan dem är bland annat hur mycket information de kan lagra, hur snabbt de kan kommunicera, hur stora de måste vara och hur god kompatibilitet de har. En av de vanligaste NFC-taggarna heter NTAG203 och fungerar med i princip alla mobiler och surfplattor som har NFC-stöd. Den rymmer 168 byte data varav 144 byte kan användas för att lagra information. 144 byte räcker för att lagra en webbadress, ett mobilnummer, ett kortare textmeddelande eller ett kort kommando.

En annan vanligt förekommande NFC-tagg är MIFARE Classic 1k-taggen. Den ­rymmer 1024 byte data varav 752 byte kan användas för att lagra information. Det räcker för att spara ett helt visitkort, ett längre textmeddelande eller ett längre kommando. ­Tyvärr saknar vissa mobiler och surfplattor stöd för MIFARE Classic 1k-taggen. Exempelvis kan varken Nexus 4 eller Nexus 10 läsa sådana NFC-taggar. Det beror på att dessa enheter, till skillnad från de flesta andra Android-enheter, inte använder NFC-hårdvara från tillverkaren NXP Semiconductors. MIFARE Classic 1k-taggen ­använder nämligen NXP Semiconductors egen teknik istället för att följa den officiella NFC Forum-­standarden.

NTAG203-taggen rymmer alltså mindre data, men är kompatibel med nästan alla NFC-enheter. MIFARE Classic 1k-taggen rymmer mer data, men har vissa kompatibilitetsproblem. Val av NFC-tagg bör därför ske utifrån användningsområde.  

Det finns många fler NFC-taggtyper än NTAG203 och MIFARE Classic 1k, även om de inte är lika vanligt förekommande i konsumentvärlden. NFC-taggtyperna brukar delas upp i fyra olika kategorier, beroende på bland annat hur mycket data de kan lagra.

Källor: NXP B.V. (2009). NFC Forum Type Tags White Paper V1.0.
NXP B.V. (2011). NTAG203 Data sheet Rev. 3.2. Datablad

Det finns flera lösningar för att skriva data till NFC-taggar. Det finns USB-anslutna datorlösningar för att kunna skriva många NFC-taggar, men för att endast skriva några enstaka NFC-taggar går det lika bra att använda en mobil eller surfplatta. Här visas hur det görs med en Android-enhet.

Med en uppsättning NFC-taggar och NFC-stöd i mobiltelefonen går det att få mobiltelefonen att utföra en eller flera förbestämda uppgifter varje gång den hålls upp mot en NFC-tagg. Med en NFC-tagg i bilen går det exempelvis att automatisera följande uppgifter varje gång föraren kliver in och håller upp sin mobiltelefon mot biltaggen:

• Anslut Bluetooth-headset
• Starta navigeringsapp
• Justera ljusstyrkan på skärmen
• Spela musik

En NFC-tagg på nattygsbordet gör det lätt och smidigt att stänga av mobiltelefonens ringsignal för att undvika att bli väckt mitt i natten.

Här följer några exempel på vad som kan automatiseras med NFC:

• Slå på eller av Bluetooth
• Slå på eller av datatrafik
• Slå på eller av trådlöst nätverk
• Ansluta en Bluetooth-enhet
• Dela ut internetuppkoppling (Wi-Fi-surfpunkt)
• Skicka ett SMS till en förvald kontakt
• Dela ett inlägg på ett socialt nätverk
• Ringa upp en kontakt
• Starta en app
• Öppna en webbsida
• Spela musik

Exakt vilka möjligheter som finns skiljer mellan de olika automatiseringsapparna. På Google Play finns det nämligen massvis av NFC-appar för den som vill dra nytta av ­tekniken. Tänk på att många av dem kräver omfattande rättigheter och tillgång till många funktioner på Android-enheterna. Undersök därför apparna noga innan de ­installeras!

En av de populäraste NFC-apparna heter Trigger. Med den går det att skapa en åtgärdslista och koppla listan till en eller flera NFC-taggar. I följande exempel vill vi skapa en NFC-tagg som ska sitta på mobiltelefonhållaren i en bil. När mobiltelefonen sätts i hållaren ska den koppla upp sig mot bilens musikmottagare (med Bluetooth) och sätta mobiltelefonen i billäge (så att skärmen aldrig släcks).

Det första steget är att välja vad som ska användas som trigger (vad som ska utlösa händelseförloppet). Vi väljer NFC-tagg.

Om två mobila enheter har stöd NFC går det att skicka information mellan dem ­genom att helt enkelt hålla dem mot varandra. I Android-sammanhang kallas ­funktionen ­Android Beam och lanserades i samband med Android 4.0 (Ice Cream Sandwich). ­Lösningen kan användas för att skicka bland annat kontaktuppgifter, webbokmärken och Youtube-klipp.

För att skicka något med Android Beam räcker det med att öppna appen som något ska skickas från, hålla enheten mot en annan enhet med NFC-stöd och klicka på skärmen. Om till exempel webbläsaren är öppen skickas webbsidan som visas, och om kontaktappen är öppen skickas kontakten (personinformationen) som visas.

I samband med släppet av Android 4.1 (Jelly Bean) utökades funktionaliteten hos ­Android Beam. Numera går det att även att skicka bilder och filmer via lösningen. Det är visserligen endast initieringen av överföringen som görs via NFC; själva filöver­föringen sker sedan över en Bluetooth-anslutning.

Samsungs egen S Beam-lösning påminner mycket om ­Android Beam, men istället för Bluetooth används Wifi Direct för filöverföringar.