Ljudsignaler

Ljudsignaler

Precis som det är en utmaning att koppla samman olika apparater för att få den bästa bilden är det svårt att få optimalt ljud. Det finns många olika kablar som dessutom är av varierande kvalitet. Detta kapitel behandlar vilka olika kabeltyper som finns och förklarar skillnaden mellan olika ljudkodekar för film.

Översikt

Antennkabel 3,5 mm minitele Dubbel RCA
Analogt ljud Analog stereo Analog stereo
Digital koaxial Toslink HDMI
Digital komprimerad multikanal
Digital okomprimerad stereo
Digital komprimerad multikanal
Digital okomprimerad stereo
Digital okomprimerad multikanal

Analogt ljud

Den vanliga analoga antennkabeln hamnar på sistaplats igen så om det finns bättre alternativ bör den undvikas. Används antennkabel för att koppla samman exempelvis digital-TV-mottagare och TV är det inte ens säkert att det blir stereoljud. Den enklaste antennsignalen har endast monoljud, även om det med hjälp av Nicam-stereo går att få tvåkanalsljud.

En analog audiosignal blir bättre om den bärs på två koaxialkablar med ­RCA-kontakter. Oftast är det en röd kontakt (höger) och en vit eller svart kontakt (vänster). Det är de anslutningarna som normalt sitter bredvid den gula kompositvideoingången på ­TV-apparaten. Samma signal kan även skickas i en kabel med 3,5 mm-kontakter (­vanliga hörlurskontakter).

Med analoga signaler är det extra viktigt med bra kvalitet på kablarna. ­Störningar från elkablar och magnetfält kan tas upp av en audiokabel. Genom att ha en bra skärm på ­kabeln kan det undvikas, men oavsett vad bör inte analoga ljudkablar läggas ­till­sammans starkströmskablar. Koaxialkablar finns med olika impedans. För analogt ljud används 50 Ω.

Det digitala ljudets fördelar

Det digitala ljudet är inte lika lätt att förstå som det analoga. Det finns många olika sätt att skicka det och resultatet blir väldigt varierande. Digitala överföringar är dock nästan alltid att föredra om exempelvis blu-rayspelaren ska kopplas till receivern. Det finns ett flertal anledningar till detta:

Det blir smidigare. Om 5.1-surroundljud ska överföras analogt krävs sex analoga RCA-kablar eller tre 3,5 mm minitele-kablar. Vid digital överföring skickas samtliga kanaler i en och samma kabel.

Risken för störningar minskar. Den digitala signalen är svårare att störa. Skulle det ändå inträffa märks det tydligt. En analog signal är alltid olika bra, medan den digitala antingen har störningar eller är fri från sådana.

Ljudet blir generellt sett bättre. Även om signalen överförs digitalt måste den ­översättas till analogt ljud någonstans. Denna omvandling sker med kretsar vars kvalitet är ­varierande. Oftast är omvandlaren som sitter i en receiver bättre än de som sitter i ­exempelvis DVD-spelare och digital-TV-mottagare.

SPDIF

SPDIF är ett av de vanligaste sätten att överföra digitalt ljud. SPDIF (Sony Philips Digital Interconnect Format) kan använda två olika typer av kablar: digital koaxialkabel eller toslinkkabel. Skillnaden mellan dem är att den förstnämnda är elektrisk och den andra optisk (en av få optiska signaler som används inom konsumentelektronik).

Digital koaxialkabel

Digital ljudsignal skickas på koaxialkabel (75 Ω) med RCA-kontakter. En vanlig ­kompositvideokabel fungerar därför bra för SPDIF.

Det finns några undantag då andra kontakter har använts. Creative Labs har exempelvis använt en 3,5 mm-utgång för detta ändamål.

Optisk kabel (Toslink)

Toslink är ursprungligen skapat av Toshiba vilket namnet avslöjar (TOShiba LINK). Kontakten är lätt att känna igen tack vare sitt unika utseende. Det lyser dessutom rött i en aktiv kontakt. Fördelen med att använda ljus istället för elektriska signaler är att risken för externa störningar helt elimineras. Det enda som kan försämra signalen är dåliga kontakter, för många skarvar samt för långa kablar. Det finns även risk för att fiberkabeln skadas om den inte hanteras korrekt. Att böja den kraftigt kan göra att signalen inte kommer fram och att kabeln går sönder.

Toslink kan använda två olika kontakter. Den vanligaste är den nästan fyrkantiga kontakten. Den andra (mini-toslink) liknar en 3,5 mm miniteleplugg (hörlurskontakt) men är tillverkad i plast. Mini-toslink var vanlig på minidisc-spelare och används idag på bland annat Macbook-datorer och vissa ljudkort i de högre prisklasserna. Det är inga problem att omvandla mellan de olika kontakterna. Det finns även färdiga kablar för ändamålet.

Språket SPDIF

Eftersom de två anslutningarna pratar samma ”språk” (SPDIF) går det att omvandla mellan optiska och elektriska signaler. Detta är användbart om exempelvis digital-TV-boxen har en toslinkanslutning och receivern en koaxial motsvarighet. För detta krävs en aktiv omvandlare som omvandlar från optiska till elektriska signaler.

Då de digitala anslutningarna har blivit mycket vanliga kan det bli brist på receiver­ingångar. Detta kan lösas med växlar som har flera ingångar. Många vill dock gärna slippa växlarna eftersom de kräver manuell inställning och vill därför istället använda passiva splittrar (baklänges). Tyvärr fungerar det dåligt då SPDIF-kommunikationen inte är uteslutande enkelriktad. Skulle exempelvis två TV-tillbehör kopplas samman till en digital koaxialingång i en receiver med hjälp av en bakvänd splitter hade ljudet inte kommit fram. Med vissa apparater hade det fungerat om den ena varit helt avstängd (oftast räcker inte standby-läge), men det är ingen lösning som rekommenderas.

Maxlängd

Det går inte att sätta någon fast maxlängd på vare sig toslink- eller digital koaxialkabel då många faktorer spelar in. Kvaliteten på kablaget samt kretsarna som sänder och tolkar signalen är två av dem. En koaxialkabel med grövre mittledare och bättre skärmning kan klara längre sträckor än en klenare variant. Hos en optisk kabel berättar tjockleken mer om den mekaniska hållbarheten, då en grövre kabel generellt är mindre känslig för böjningar. En tumregel är att den optiska kabeln inte bör överstiga tio meter. Behövs längre kablar kan en repeater användas.

HDMI-ljud

Det är inte alltid det krävs en separat kabel för att föra över ljudet. Med en HDMI-kabel (bild och ljud i samma kabel) går det till och med att få bättre ljud än med SPDIF-kablage. Detta eftersom bandbredden är ännu högre. HDMI favoriseras dessutom av medieindustrin då signalen som kabeln skickar går att kopieringsskydda.

Från början kunde HDMI hantera PCM (upp till åtta kanaler), Dolby Digital och DTS. Dock fungerade inte något avancerat och förlustfritt komprimeringsformat (t.ex. Dolby Digital TrueHD). Möjligheten att överföra Dolby Digital TrueHD och DTS-HD Master Audio kom först med HDMI 1.3-standarden. Är HDMI-portarna på uppspelaren eller TV:n av äldre typ krävs att källan (t.ex. blu-rayspelare) kan översätta signalen till PCM-multikanal. Om den klarar det (vilket är vanligt) går det fortfarande att få riktigt bra ljud.

Om receivern kan ta emot HDMI-ljud brukar det finnas en eller flera HDMI-ingångar och en motsvarande utgång. Signalen kopplas då från källan till receivern där ljud­signalen avkodas. Därefter används en annan HDMI-kabel för att koppla vidare till TV:n.

I och med introduktionen av HDMI 1.4 lanserades receivrar och TV-apparater med stöd för Audio Return Channel (läs mer i Hembio 13.6). Det är användbart om TV:n även ska skicka tillbaka ljud från den inbyggda digital-TV-mottagaren. Om de involverade portarna är märkta ARC fungerar den dubbelriktade kommunikationen och det behövs ingen speciell HDMI-kabel.

Sammanfattande referens

LPCM StereoLPCM MultikanalDolby DigitalDTSDolby True HDDTS-HD
Egenskaper
Surround
Förlustfri
SPDIF-varianter
Koaxial
Toslink
HDMI-varianter
HDMI 1.1
HDMI 1.2
HDMI 1.3
HDMI 1.4
HDMI 2.0
DisplayPort-varianter
DisplayPort 1.1
DisplayPort 1.2
DisplayPort 1.3
DisplayPort 1.4
Senast ändrad: 2016-08-09