Branddetektorer

Branddetektorer

Rädda, varna, larma, släck! Brandskydd och brandövervakning är en naturlig del i att skydda sig själv och sitt hem. Allt fler larmsystem kan därför även ha brandvarnare kopplade till sig. Det är ju minst lika viktigt att få reda om på det brinner som det är att få reda på om det har blivit inbrott.

Det finns många olika typer av brandvarnare. Den vanligaste typen är rökdetektorn, vilket detta kapitel i huvudsak fokuserar på. Det förklarar även hur de olika typerna av rökdetektorer fungerar.

Brandvarnarstatistik

Brandvarnaren är en av de absolut billigaste livförsäkringarna och det bör finnas minst en sådan i varje hem. Att släcka bränder i vaket tillstånd är inte lätt, men att släcka bränder i sovande tillstånd är omöjligt.

"Ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att ­förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand."

(Ur Lag om skydd mot olyckor (SFS 2003:778) 2 kap 2 §)

Brandvarnaren räddar liv varje år. Sedan 1999 finns det därför ett krav i byggreglerna som säger att det ska installeras en brandvarnare i alla nybyggda bostäder. ­Dessutom rekommenderar Räddningsverket att det ska finnas brandvarnare i alla bostäder, ­oavsett när de är byggda. Trots detta är det alltför vanligt att utredningar efter dödsbränder visar att det vid brandtillfället saknades en fungerande brandvarnare. I ­publikationen "­Nationell strategi för att stärka brandskyddet för enskilda", som ges ut av ­Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps, visas mycket tråkig statistik över brandvarnar­förekomst vid dödsbränder.

Diagram över brandvarnarförekomst vid dödsbränder

Placering av brandvarnare

Den vanliga brandvarnaren som finns i de flesta hem är en kombination av ­rökdetektor och larmdon (siren). I större anläggningar kan de två komponenterna vara ­separerade, men i vanliga hemsituationer är det enklast att hålla dem kombinerade i och med att det då inte behöver dras några kablar. Problemet med att hålla komponenterna ­kombinerade är att placeringen av brandvarnaren blir svårare. Den måste sitta på ett ställe där den snabbt detekterar rökutvecklingen, men samtidigt vara tillräckligt nära samtliga sovrum för att sirenen ska kunna väcka dem som sover. Om en sådan placering inte går att åstadkomma bör fler brandvarnare installeras. De får dessutom gärna vara sammankopplingsbara (se Smarta hem 8.7).

Avståndet mellan två brandvarnare bör inte överstiga tolv meter6 och det bör finnas minst en brandvarnare per våningsplan i en flervåningsbostad. Om någon av våningarna är större än 60 m2 bör det finnas fler än en brandvarnare på det planet. 60 m2 är nämligen vanligtvis det största området som en vanlig hembrandvarnare kan övervaka på ett effektivt sätt. Vissa modeller (t.ex. design- och resemodeller) kan ha ett mindre övervakningsområde, så kontrollera därför vad som gäller för aktuella brandvarnare i deras datablad eller användarmanualer.

Eftersom röken stiger uppåt ska brandvarnaren monteras i taket (rummets högsta punkt). Vissa modeller kan monteras på väggen, men det riskerar att leda till att brandvarnaren tar längre tid på sig att reagera. Brandskyddsföreningen rekommenderar att den ska sitta i taket och att den dessutom ska ha 50 cm fritt utrymme runt omkring sig. Det bör inte heller finnas någon ventilationsöppning i närheten eftersom sådana kan påverka rökens färd. I flervåningshus rekommenderar Brandskyddsföreningen att brandvarnaren placeras där trappen mynnar till den övre våningen.

Placering av brandvarnare

Typer av brandvarnare

Joniserande detektor

Symbol för rökdetektor

Det finns två typer av rökdetektorer. Den joniserande detektorn var tidigare den ­vanligaste, men den har i stor utsträckning fasats ut till förmån för den optiska ­motsvarigheten. Både Brandskyddsföreningen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser dock att de båda typerna ger ett likvärdigt skydd. Oavsett typ av sensor ska brandvarnarna vara CE-märkta och uppfylla standarden SS-EN 143604.

Exempel på rökdetektor

Den stora skillnaden mellan de två typerna av brandvarnare är hur de detekterar röken. Den joniserande rökdetektorn har en jonisationskammare innehållande en radioaktiv isotop (vanligtvis Americium 241). I kammaren finns även två separerade elektroder, varemellan det inte kan gå någon ström eftersom det bara är luft mellan dem. När ­detektorn strömförsörjs via batteriet blir dock luften joniserad (tack vare det radio­aktiva innehållet) och då kan en mycket liten ström gå mellan elektroderna. Då är allt som det ska. Om det däremot skulle komma in rök i jonisationskammaren påverkas strömmen och sirenen drar igång.

Den joniserande rökdetektorn är snabbare än den optiska på att upptäcka osynlig rök. Den är också bättre på att upptäcka snabbt uppflammande bränder7.

Optisk rökdetektor

Symbol för optisk rökdetektor

Den optiska detektorn innehåller inget radioaktivt material och är därför ­miljövänligare. Den är dessutom bättre på att detektera små pyrande bränder. Till skillnad från den ­joniserande rökdetektorns sensor består den optiska detektorn av en ljuskälla som lyser (eller reflekteras) mot en ljussensor. Om det kommer in rökpartiklar i brandvarnaren påverkar de ljusflödet. Vid upprepade störningar i ljusflödet drar sirenen igång.

Traditionell strömförsörjning av brandvarnare

Både den joniserande och den optiska brandvarnaren drar så pass lite ström att de normalt kan drivas på ett alkaliskt 9 V-batteri (6LF22), utan att det behöver bytas på över ett år. Det finns även litiumvarianter (se litium-mangandioxid i El/elektronik 7.2) som håller ungefär fem gånger längre än vanliga alkaliska brandvarnarbatterier. Brandskyddsföreningen rekommenderar därför batterier av litiumtyp8. Slutligen finns även zinkklorid-batterier (se El/elektronik 7.1). Dessa kostar mindre än vanliga alkaliska 9 V-batterier, men håller i gengäld betydligt kortare tid och behöver därför bytas mer frekvent. 

9 V-batteri av litium-mangandioxid-typ

Brandvarnare som använder vanliga alkaliska 9 V-batterier bör få dessa utbytta en gång om året. Tag gärna för vana att byta batterier i samtliga brandvarnare den första advent (bränder i hemmet är vanligt under december i och med alla levande ljus). Lägg annars in en återkommande ”batteribytardag” i mobiltelefonens kalender så att den påminner om detta varje år. Ha gärna 9 V-batterier i reserv hemma. Brandvarnarna börjar som bekant att pipa när de märker att batteriet håller på att ta slut. Att sova en natt med ett frekvent återkommande pip kan vara både jobbigt och kännas otryggt.

Obs! Vänta inte med att byta batteri tills brandvarnaren själv börjar varna för lågt ­batteri. Avkänningen av batteriets kondition är inte 100 % säker.

Alternativ strömförsörjning av brandvarnare

Larmsystemsanslutna och sammankopplingsbara brandvarnare

Trådlösa brandvarnare som kommunicerar med en centralapparat eller med andra brandvarnare behöver ibland ett extra batteri för att strömförsörja radiodelen. Radiodelen brukar nämligen inte strömförsörjas genom det vanliga 9 V-batteriet utan genom egna batterier. Om en brandvarnare har två batteriplatser ska därför båda användas. Läs mer om detta i brandvarnarens användarmanual.

Exempel på användning av flera batterier

Elnätsanslutna brandvarnare

Det finns även fristående brandvarnare som drivs direkt från elnätet. Fördelen med dem är att deras inbyggda batteri endast fungerar som en strömbackup vid strömavbrott. Det gör att batteriet nästan aldrig belastas och därför sällan behöver bytas. Observera att inget batteri håller i all oändlighet och att backupbatteriet ska bytas i det intervall som användarmanualen rekommenderar.

Underhåll av brandvarnare

En brandvarnare kräver faktiskt visst underhåll, men som tur är handlar det inte om några svåra saker. För det första är det viktigt att regelbundet testa brandvarnaren. Brandskyddsföreningen rekommenderar att den testas minst en gång i kvartalet ­genom att trycka på knappen9. Vid hemkomst efter en lång semester eller annan frånvaro är det också viktigt att testa den. Det är ju mycket möjligt att brandvarnaren under ­frånvaroperioden har varnat för lågt batteri och att batteriet har tagit slut före hemkomsten.

Brandvarnaren behöver också rengöras, vilket är lätt gjort med en dammsugare. Dammsug runt om den från utsidan en gång om året, exempelvis i samband med det årliga batteribytet.

Kom ihåg att testa brandvarnarens funktion efter att den har plockats ned och ­monterats upp igen!

Slutligen är det viktigt att känna till att en brandvarnare faktiskt har en begränsad livslängd. Brandskyddsföreningen rekommenderar att brandvarnare byts ut efter åtta till tio år. Brandvarnarna märks därför generellt med tillverkningsdatum för att i alla fall ge en fingervisning om hur länge de har varit i drift. Märk gärna brandvarnaren dagens datum i samband med att den monteras upp. Det kan annars vara ganska svårt att veta hur länge det var sedan en specifik brandvarnare byttes. Vid byte av brandvarnare kan den gamla lämnas in där den nya köps eller kasseras som elektronikavfall på åter­vinningscentral. Batteriet ska tas ur och sorteras för sig.

Sammankopplingsbara brandvarnare

För större hem är sammankopplingsbara brandvarnare att rekommendera. Numera finns det dessutom trådlösa uppsättningar som kommunicerar med varandra utan att någon kabel behöver dras. Med hjälp av sammankopplade brandvarnare kan många dyrbara minuter sparas. Om det exempelvis börjar brinna på nedervåningen är det ­onödigt att behöva vänta tills röken har stigit upp till sovrummen på övervåningen, för att larmet ska gå igång. Om det sitter en brandvarnare på nedervåningen som är ­sammankopplad med en på övervåningen börjar båda tjuta när någon av dem ­detekterar rök. Sammankopplingsbara brandvarnare kan också användas för att säkerställa att alla vaknar vid en eventuell brand, genom att det installeras en brandvarnare i varje sovrum. Om de boende sover med stängda dörrar är det inte säkert att de vaknar av brandvarnaren som sitter utanför dörren. Givetvis går det även att installera helt fristående brand­varnare i sovrummen, men då kan den stängda dörren ställa till problem. Det dröjer trots allt ­innan röken har tagit sig in genom den och blivit detekterad av brandvarnaren på insidan.

Det finns många olika varianter av trådlösa brandvarnare och de kopplas samman på olika sätt. Ett av sätten är att en och samma huskod ställs in i alla brandvarnare som ska kommunicera med varandra (det görs med små switchar). Ett annat sätt är att brandvarnarna är utrustade med unika nummer och inlärningsfunktioner. Då paras brandvarnarna samman genom några enkla knapptryckningar.

Hur många brandvarnare som kan kopplas samman är systemspecifikt. I större system kan närmare 20 brandvarnare vara sammanlänkade och dessutom repetera varandras signaler. Deras radiomässiga räckvidd är uppemot 50 meter, vilket gör att Brandskyddsföreningens rekommendation på maximalt tolv meters mellanrum inte är något problem att uppnå.

Sammankopplingsbara brandvarnare är rekommenderat i stora bostäder.

Värmedetektor

Symbol för värmedetektor

En vanlig missuppfattning är att den traditionella hembrandvarnaren (rökdetektorn) reagerar på värme. Den reagerar endast på rök, vilket i de flesta fall är en fördel ­eftersom det normalt bildas rök innan en fullskalig brand bryter ut. Dessutom är det oftast rökutvecklingen som är den farliga.

I hemmiljö förekommer nästan bara rökdetektorer, men det finns även andra typer av brandvarnare. Ett exempel är värmedetektorn som används där det inte går att använda rökdetektorer på grund av att rökutveckling förekommer under normala förhållanden (t.ex. i ventilationsanläggningar och vissa verkstäder).

Värmedetektorn reagerar antingen på att en förbestämd temperatur har överskridits eller att värmen har ökat för mycket under ett bestämt tidsintervall. Nackdelen med detta sätt att detektera bränder är att branden kan ha pågått en längre stund innan värmedetektorn reagerar, eftersom den inte påverkas av röken som generellt inleder brandförloppet.

Gasdetektor

Ibland är det inte bara rök som behöver kunna detekteras utan även gaser. Vid ­användning av gasspis i ett hem eller en husbil är det lämpligt att installera en ­gasvarnare för stads- och flaskgaser. Kombinationsmodeller för detektering av metan, butan och propan är vanligt förekommande.

Gasdetektor för metan, butan och propan

Kolmonoxid (även känt som koloxid) är till skillnad från koldioxid en extremt ­farlig gas att andas in. Till råga på allt är den dessutom både genomskinlig och luktlös. ­Kolmonoxid bildas vid ofullständig förbränning i exempelvis vanliga bensinmotorer och kaminer. Inandning av kolmonoxid kan leda till kvävning då blodets röda blodkroppar hellre binder kolmonoxid än syre. Det finns därför speciella ­kolmonoxidvarnare som kan installeras där det behövs, för att minimera riskerna att exponeras för gasen.

Referenser

4. Boverket (Myndigheten för samhällsplanering, byggande och boende) (2011), Rätt brandskydd räddar liv. Webbartikel senast granskad 2011-04-15, hämtad 2011-05-08.
www.boverket.se/Bygga--forvalta/Bygga-nytt/Brandskydd/Ratt-brandskydd-raddar-liv

5. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2011), Publ. Nr. MSB260, april 2011.
ISBN 978-91-7383-132-1

6. Brandskyddsföreningen (2009), Goda råd om brandvarnare i bostäder, publ. 165750/2009, vers 2. www.brandskyddsforeningen.se

7. Storstockholms brandförsvar, Vad är skillnaden mellan olika typer av brandvarnare?, Webbartikel hämtad 2011-05-08. www.storstockholm.brand.se/privat/fragor_och_svar_5/brandvarnare_6/vad-ar-skillnaden-mellan-olika-typer-av-brandvarnare

8. Brandskyddsföreningen (2009), Goda råd om brandvarnare i bostäder, publ. 165750/2009, vers 2. www.brandskyddsforeningen.se

9. Brandskyddsföreningen (2009), Goda råd om brandvarnare i bostäder, publ. 165750/2009, vers 2. 

Senast ändrad: 2016-05-12