Internetanslutningar

Internetanslutningar

Tänk vilken inverkan internet har haft på våra liv. Världen gick på sätt och vis in i en ny tidsålder när vi blev uppkopplade. Det kan idag vara svårt att föreställa sig hur vår vardag hade fungerat utan möjligheten att skicka mejl, betala räkningar, följa nyheter, se play-TV och diskutera saker via internet.

För att kunna ta del av internet behöver vi någon form av internetanslutning. I detta inledande kapitel ska vi gå igenom de olika sätten som finns för att ansluta till internet och vad som skiljer mellan dem.

Internethastighet

Idag finns fem vanliga sätt att ansluta till internet:

  • internet via stadsnät
  • internet via telefonnät
  • internet via kabel-TV-nät
  • internet via fiber
  • internet via mobilnät.

Det som skiljer mellan anslutningssätten är hur snabba uppkopplingar de kan leverera och vilken hårdvara som krävs för att ansluta. Utöver dessa sätt går det att ­ansluta till internet via uppringt modem och via satellit. Vi har valt att exkludera dessa sätt ur boken då de sällan används. Vi har också valt att behandla internet via mobilnät separat i bokens mobiltsektion.

Enheten b/s eller bps (bits per second) används för att mäta internetuppkopplingens ­hastighet. Den anger hur många bitar (ettor och nollor) som exempelvis en dator kan skicka eller ta emot per sekund. Eftersom en bit per sekund är väldigt långsamt anger vi hastigheterna i megabit per sekund eller gigabit per sekund (läs mer om detta i "Byte och bit" i bokens datorsektion).

EnhetInnebörd
b/s bitar per sekund
kb/s tusentals bitar per sekund
Mb/s miljontals bitar per sekund
Gb/s miljardtals bitar per sekund

En bit (b) kan räknas om till bytes (B), vilket är enheten som används för att mäta lagrings­kapacitet. 8 bitar motsvarar 1 byte (8 b = 1 B). Med en internethastighet på 24 Mb/s går det under optimala förhållanden att få en nedladdningshastighet på 3 MB/s.

Hastighetskrav

När det gäller nedladdning av webbsidor och filer finns det ingen gräns för hur snabb ­internetuppkopplingen måste vara. Ju snabbare internetuppkopplingen är, desto kortare tid tar det att ladda ned filerna. Med en 100 Mb/s-uppkoppling hade en 700 MB-fil kunnat laddas ned på under en minut. 

Uträkning 100 Mb/s

När det däremot gäller strömning av ljud och video måste internetuppkopplingen vara tillräckligt snabb för att uppspelningen inte ska hacka. Ju högre kvalitet ljudet- och videon håller, desto snabbare måste internetuppkopplingen vara. De flesta ljud- och videotjänster komprimerar materialet hårt så att det ska gå att spela upp utan alltför höga hastighetskrav. Här följer en översikt över några vanliga exempel.

Hastighetskrav för vanliga mediatjänster 2018.
Hastighetskrav för vanliga mediatjänster 2018.

Ned- och uppladdningshastighet

Alla internetabonnemang har två relevanta hastigheter: nedladdningshastigheten och uppladdningshastigheten. Vanligtvis marknadsförs i huvudsak den förstnämnda. Om det står att ett internetabonnemang erbjuder upp till 24 Mb/s innebär det att 24 Mb/s är den högsta nedladdningshastigheten. Det är så snabbt uppkopplingen kan användas för att ladda ned material såsom webbplatser, musik och videoklipp.

Telefonnätsbaserade internetabonnemang med 24 Mb/s i nedladdningshastighet har ofta en uppladdningshastighet på 3 Mb/s (under optimala förhållanden). Den hastigheten är relevant när en film ska laddas upp till Youtube eller ett foto ska skickas med ett chattprogram.

Även abonnemang med fiberanslutning brukar ha olika ned- och uppladdningshastigheter. Många fiberabonnemang med nedladdningshastigheter på 100 Mb/s kombineras med uppladdningshastigheter på 10 Mb/s. Användare som behöver lika hög uppladdningshastighet (t.ex. Nas-ägare) brukar få betala extra för det.

När internetoperatörerna specificerar både nedladdnings- och uppladdningshastigheten brukar de skriva det som "100/10 Mb/s". Det innebär 100 Mb/s i nedladdningshastighet och 10 Mb/s i uppladdningshastighet.

Upp- och nedladdningshastigheter med 100/10 Mb/s
Med en 100/10 Mb/s-uppkoppling kan en dator ladda upp i 10 Mb/s och ladda ned 100 Mb/s.

Nätverkskort

För att ansluta en enskild dator till internet behövs ett nätverkskort (även kallat Nic, eng. Network Interface Controller). Sådana finns inbyggda i nästan alla datorer idag. Om en dator saknar ett inbyggt nätverkskort kan det läggas till i efterhand. Samma sak gäller om datorn behöver ett snabbare nätverkskort. På stationära datorer ansluts nätverkskort vanligtvis till en PCI-express (PCIe). På bärbara datorer ansluts de via USB eller Thunderbolt.

10 Gb/s-nätverkskort med PCI-express-sockel.
10 Gb/s-nätverkskort med PCI-express-sockel.

Surfplattor har i princip aldrig inbyggda trådbundna nätverkskort. Vanliga USB-nätverkskort brukar som tur är fungera direkt på Windows-baserade surfplattor med USB-portar. På Android-surfplattor kan många USB-nätverkskort anslutas via en så kallad USB-OTG-adapter. På iPad kan kompatibla USB-nätverkskort anslutas via Apples Lightning-adapter.

Trådbundna nätverkskort förekommer i tre olika hastighetsversioner: 100 Mb/s, 1 Gb/s och 10 Gb/s (det sistnämnda är fortfarande ovanligt). Om en dator eller surfplatta är utrustad med ett 100 Mb/s-nätverkskort kan det av förklarlig anledning inte dra full nytta av internetuppkopplingar som är snabbare än så.

Obs! Många 100 Mb/s-internetuppkopplingar är i själva verket snabbare än 100 Mb/s. I stadsnät-, kabel-TV- och fibersammanhang levererar ofta internetoperatörerna något högre hastighet än den som betalas för. För att inte nätverkskortet ska bli en flaskhals bör alltid 1 Gb/s-nätverkskort användas för internetuppkopplingar på 100 Mb/s eller mer.

I princip alla dagens nätverkskort stöder så kallad full-duplex. Det innebär att de både kan skicka och ta emot data i den aktuella hastigheten (t.ex. 1 Gb/s). Äldre nätverkskort hade enbart stöd för halv-duplex, vilket innebar att trafik till och från nätverkskortet fick dela på den totala hastigheten.

Skillnaden i hastighet mellan halv- och full-duplex..
Skillnaden i hastighet mellan halv- och full-duplex.

Bredband via stadsnät

Stadsnät är ett av de absolut mest populära sätten att ansluta till Internet. I bostäder med stadsnät finns ett dedikerat nätverksuttag dit en dator kan kopplas. Eventuellt finns det flera nätverksuttag, men det är alltid ett nätverksuttag som är dedikerat för internet. Kabeln som går mellan det dedikerade nätverksuttaget och datorn är en helt vanlig nätverkskabel (även kallad ethernet-kabel). Den kan vara upp till 100 m lång utan att hastigheten påverkas.

Stadsnätsinkoppling
I stadsnät kan en dator anslutas direkt till det dedikerade internetnätverksuttaget.

De flesta stadsnät är dimensionerade för att leverera ned- och uppladdningshastigheter på 1 Gb/s. Det innebär inte att alla operatörer erbjuder så höga hastigheter, och 1 Gb/s-abonnemang brukar vara dyra. Vid tecknande av abonnemang med lägre hastighet stryper operatören hastigheten.

Triple-play via stadsnät

I många stadsnät erbjuder operatörerna triple-play-tjänster (möjligheten att få bredband, IPTV och IP-telefoni via samma kabel). För att dra nytta av det krävs normalt en tjänstefördelare som delar upp den inkommande signalen, så att varje tjänst får varsin port (en  port för bredband, en port för IPTV och en port för IP-telefoni). Tjänstefördelarna har ofta fyra portar. Den sista är reserverad för framtida bruk.

Triple-play via stadsnät
Tjänstefördelare delar upp signalen i bredband, IPTV och IP-telefoni.

Numera brukar triple-play-operatörerna skicka med eller sälja en gateway. Gatewayen är en router med inbyggd tjänstefördelare (läs mer om routrar i "Routerns uppgift"). Gateway är operatörernas val av term och av den anledningen använder vi samma term i denna bok (trots att gateway kan syfta på många andra saker). Till en gateway går det att ansluta flera datorer. Vid användning av tjänstefördelare är portarna statiska och för att ansluta flera datorer krävs en router.

Bredband via telefonnät

Det finns två vanliga sätt att ansluta till internet via telefonnätet: ADSL och VDSL. ADSL står för Asymmetric Digital Subscriber Line. Asymmetric syftar på att nedladdningshastigheten är högre än uppladdningshastigheten. Detta beror bland annat på att när ADSL var i utvecklingsstadiet räknade utvecklarna med att större delen av överföringen skulle vara trafik som gick nedströms. Fördelningen mellan nedladdningshastighet och uppladdningshastighet ställdes därför till nedladdningshastighetens fördel.

Hastighet på ADSL kan aldrig bestämmas exakt då telefonkabelns kvalitet och längd är avgörande. Ju längre ledningen är mellan hemmet och den närmaste tele­stationen, desto större är risken för brus och störningar som sänker hastigheten. I teorin kan den aktuella versionen av ADSL leverera upp till 24 Mb/s i nedladdningshastighet och 3 Mb/s i uppladdningshastighet.

VDSL (Very high-rate ­Digital Subscriber Line) är en snabbare efterföljare till ADSL. Tekniken kräver kortare avstånd till telestationen och är ­därför bara vanlig i tätorter. Den aktuella versionen av VDSL möjliggör nedladdningshastigheter på upp till 60 Mb/s och uppladdningshastigheter på upp till 12 Mb/s.

För att ansluta till internet via telefonnätet krävs ett ADSL- eller VDSL-modem och en ADSL- eller VDSL-splitter. Splittern ser ut som en vanlig telefonpropp, men skillnaden är att splittern innehåller ett filter som separerar modemsignalen från resten av telefonsignalen (t.ex. våra analoga telefonsamtal och eventuell faxsignal). Om modemet är det enda som kopplas in i bostadens telefonnät behövs ingen splitter. Då räcker det med en vanlig telefonpropp.

Baksida av DSL-modem.
Baksida av DSL-modem.

Splittern eller telefonproppen ska alltid kopplas till bostadens huvudjack (det första telefonuttaget). Dit kopplas sedan modemet med en telefonkabel. Modemets uppgift är att omvandla signalen från en ADSL-/VDSL-signal (som färdas på telefonkabel) till en vanlig nätverkssignal och vice versa.

Om avståendet är långt mellan huvudjacket och datorn bör kabeln mellan huvudjacket och modemet hållas kort. Ju längre den kabeln är, desto större blir risken för förlorad hastighet. Nätverkskabeln kan vara upp till 100 meter utan att hastighetens försämras. Vår rekommendation är att hålla telefonkabeln så kort som möjligt (gärna under tre meter). Längre telefonkablar är endast lämpliga för analog telefoni, faxar och liknande analog utrustning. 

Inkoppling av DSL med modem.
Inkoppling av DSL med modem.

Triple-play via telefonnät

Precis som i stadsnätssammanhang finns möjlighet att få triple-play-tjänster via ADSL och VDSL. Då behövs antingen en signalfördelare med inbyggt modem eller en DSL-gateway. Det sistnämnda är överlägset vanligast.

Technicolor TG799 används som förvald gateway av många operatörer. Den har fyra portar på baksidan dit det går att ansluta datorer och IPTV-boxar.

Inkoppling av DSL med DSL-gateway.
Inkoppling av DSL med DSL-gateway.

Bredband via kabel-TV (Docsis)

För att ansluta till internet via kabel-TV-internet behövs ett kabel-TV-internetmodem. Det kallas även Docsis-modem (Data Over Cable Service Interface Specification). Det påminner om ett VDSL-modem, men har en F-kontakt i stället för en telefonkontakt. Kabel-TV-internetmodemet kopplas med en så kallad F-kabel till något av bostadens multimediauttag (d.v.s. TV-uttag med en extra anslutning för internet).

Hos kabel-TV-jätten Com Hem brukar gatewayer användas i stället för modem (så att allt är inbyggt i en och samma enhet).

Gateway till Docsis
Gatewayen eller modemet kopplas med F-kabel till multimediauttaget.

Om avståendet är långt mellan multimediauttaget och datorn bör F-kabeln hållas kort. Ju längre kabeln är, desto större är risken för förlorad hastighet. Nätverkskabeln kan vara upp till 100 meter utan att hastigheten försämras. Vår rekommendation är att hålla F-kabeln så kort som möjligt (gärna under tio meter). Anledningen till att de finns längre F-kablar är att de också används för TV-signal och då kan de vara betydligt längre.

Bredband via fiber

Uttrycket ”fiberuppkoppling” används något godtyckligt inom branschen. Många stadsnätsuppkopplingar klassas som fiberuppkopplingar eftersom själva huset är anslutet med fiber. I denna bok syftar fiberuppkoppling på en anslutning till internet där det är draget fiberkabel hela vägen in i bostaden.

I bostäder med fiberuppkoppling går en eller två fiberkablar fram till en medieomvandlare. Där omvandlas signalen till en vanlig kopparbaserad nätverkskabel. Ibland kombineras medieomvandlaren med en tjänstefördelare så att bredband, IPTV och IP-telefoni kan kopplas in.

Exempel på medieomvandlare med tjänstefördelare.
Exempel på medieomvandlare med tjänstefördelare.

Efter medieomvandlaren är inkopplingsprincipen densamma som om internet kom via telefon- eller kabel-TV-nätet.

Senast ändrad: 2018-03-15