Detektorer och larmdon

Detektorer och larmdon

Centralapparaten i ett larmsystem och controllern i ett Z-wave-nätverk fungerar lite som människans hjärna. De behandlar det som våra sinnen (detektorer) ser, hör eller känner och vidtar lämpliga åtgärder när något händer. Idag finns det många olika typer av detektorer som reagerar på allt från rörelser och dörröppningar till krossade rutor och vatten­läckage. Detta kapitel behandlar de vanligaste detektortyperna och förklarar hur de fungerar samt hur de bör installeras.

Aktiva och passiva detektorer

Alla detektorer bygger i grund och botten på samma princip. De påverkar en brytare som antingen öppnar eller sluter en slinga (NC eller NO). Centralapparaten reagerar i sin tur på förändringen i slingan. Läs mer om grundprincipen i det förra kapitlet.

Det går att dela upp detektorerna i två kategorier: de passiva och de aktiva. De ­passiva detektorerna behöver ingen strömförsörjning utan påverkar istället den lilla ström som redan flyter genom larmslingan. De aktiva detektorerna kräver däremot ström­försörjning, vilken antingen kan förses genom ett batteri, en nätadapter eller genom fjärrströmförsörjning från centralapparaten. Trådlösa detektorer kräver alltid strömförsörjning (oftast genom ett batteri) eftersom deras radiosändare inte skulle fungera annars.

Kontaktknapp (passiv)

Kontaktknappen är den konstruktionsmässigt enklaste passiva detektorn. Den består egentligen bara av en brytare som antingen bryter (NC) eller sluter (NO) en elektrisk krets. Den förstnämnda kopplingen är att föredra eftersom den ger ett grundläggande sabotageskydd (se Smarta hem 6.5). Kontaktknappen kan exempelvis användas vid överfall och bör då kopplas på en 24h-slinga (alltid tillkopplad slinga).

Exempel på panikknapp

Magnetkontakt (passiv)

Symbol för magnetkontakt

Magnetkontakten är en av de vanligaste detektorerna och sådana utgör normalt en ­villas skalskydd. Magnetkontakten reagerar om exempelvis en dörr ­eller ett fönster öppnas. Funktionsmässigt är magnetkontakten väldigt lik panikknappen, men istället för att påverkas av ett mänskligt finger påverkas den av en magnet.

Magnetkontakt för utanpåliggande respektive infälld montering.

Magnetkontakter finns i både utanpåliggande och infällt utförande; principen de ­bygger på är densamma. Detektorn består dels av en kontaktdel och dels av en magnet som monteras utanpå dörren (eller fälls in i den). Kontaktdelen utgörs av ett magnetiskt tungelement som sluter en larmslinga så länge den påverkas av magneten på dörren. När dörren öppnas flyttas magneten bort från tungelementet, vilket leder till att det magnetiska fältet som tidigare höll ihop kontakterna i tungelementet blir för svagt, varpå kretsen öppnas.

Magnetkontakt som övervakar dörröppning.

Det går att testa magnetkontaktens funktion genom att lägga örat mot kontaktdelen och föra magneten fram och tillbaka. Det hörs ett svagt klickande när tungelementet öppnas respektive sluts. Klickandet gör att det går att avgöra hur starkt magnetfältet är och hur nära varandra de två delarna måste monteras. Normalt maximalt avstånd är cirka en centimeter, men det finns även kraftfullare modeller för exempelvis garageportar.

Ström går genom kretsen när dörren är stängd.
När dörren öppnas bryts kretsen.

Vissa magnetkontakter kan även fungera på motsatt sätt (ingen ström flyter i kretsen så länge kontaktdelen påverkas av magneten). Sådana är användbara i exempelvis passage­system där en ringklocka ska ringa när någon öppnar dörren.

Magnetkontakten fungerar oavsett koppling helt passivt (kräver ingen egen ström­försörjning). Strömmen som flyter igenom slingan är den lilla ström som central­apparaten ger ut.

Fönsterdetektor

I situationer med höga säkerhetsbehov kan även husets fönster skyddas. Magnet­kontakten larmar enbart vid öppning av fönstren, vilket lämnar kvar möjligheten att krossa rutan som inbrottsalternativ. För att eliminera även den möjligheten kan någon eller några av följande detektorer användas.

Metallfolie (passiv)

Symbol för avbrottsdetektor

Tidigare var det vanligt att använda en tunn folie eller metalltråd för att skydda glas­rutorna. Om en skyddad ruta krossades gick folien eller tråden sönder och bröt slingan. Idag används mer avancerade detektorer.

Folietejp

Glaskrossdetektor (aktiv)

Symbol för glasskrossdetektor

En akustisk glaskrossdetektor är en detektor som lyssnar efter de karakteristiska ljud som uppstår när en glasruta krossas. Detektorn består av en liten mikrofon som tar upp ljudet och skickar det vidare till en mikroprocessor som analyserar det. I och med detta måste detektorn strömförsörjas från centralapparaten eller genom ett eget batteri (gäller trådlösa modeller). Om analyskretsen bekräftar att ljudet kommer från glas som ­krossats bryter detektorn larmslingan (NC) så att centralapparaten reagerar.

Glasskrossdetektorer förekommer i sin tur i två olika utföranden. Den ena varianten (piezo-elektrisk) limmas på rutan som den ska övervaka. Större glaspartier kan behöva flera detektorer av denna typ. Den andra varianten (akustisk) placeras en bit ifrån rutan eller rutorna som ska övervakas. Hur långt ifrån detektorn kan placeras varierar från modell till modell (uppemot tio meter är vanligt förekommande). Båda varianterna har sina för- och nackdelar. Den piezoelektriska modellen anses något pålitligare (mindre risk för falsklarm) medan den akustiska är betydligt enklare att installera.

Akustisk glaskrossdetektor som monteras i tak eller på vägg.

När det gäller vanlig hemövervakning är det ibland överflödigt att utrusta alla fönster med glaskrossdetektorer. Det går att arbeta med fler invändiga rörelsedetektorer istället. Om inbrottstjuven väl har tagit sig in i ett larmat hus kvarstår fortfarande problemet att ta sig förbi rörelsedetektorerna.

Observera att en passiv IR-detektor inte bör riktas mot fönster på grund av risken för falsklarm.

Aktiv IR-detektor (aktiv)

Den aktiva IR-detektorn använder, för ögat osynligt, infrarött ljus för att detektera ­rörelser. Den används bland annat till passagelarm, men den är inte speciellt vanlig i hemmiljö. Detektorn består dels av en infraröd ljuskälla och dels av en sensor som ­känner av ljuset. Antingen är de två komponenterna kapslade i varsitt hölje så att ljuskällan lyser mot sensorn, eller så är de sammanbyggda i ett och samma hölje. Då lyser ljus­källan istället mot en reflex som reflekterar tillbaka ljuset till sensorn.

Aktiv IR-detektor med ljuskälla och sensor i samma enhet. Den kompletteras med en reflex.

Detektorns funktion är väldigt enkel. Så länge ljuskällan lyser eller blinkar mot sensorn är allt i sin ordning. Om någon passerar eller ställer sig framför ljuskällan kommer ljuset inte fram. Då vet sensorn att det är dags att bryta (NC-koppling) eller sluta (NO-koppling) larmslingan.

Så länge ljuskällan lyser eller blinkar på sensorn är allt som det ska.
När ljuset inte kommer fram bryts larmslingan (NC-koppling) och larmet går.

Passiv IR-detektor (aktiv)

Symbol för rörelsedetektor

Den passiva IR-detektorn, även känd som ”PIR”, är en av de absolut vanligaste ­detektorerna i en larmanläggning. Precis som den aktiva IR-detektorn reagerar den på rörelser, men den består inte av en sändare och en mottagare. ”Sändaren” finns ­nämligen redan i form av alla objekt som reflekterar och utstrålar värme (infrarött ljus). ­Ordet ”passiv” i ”passiv IR-detektor” syftar på just detta och har inte något med ström­försörjningen att göra. Detektorn tillhör de aktiva komponenterna som behöver strömförsörjas från antingen centralapparaten eller genom ett eget batteri (gäller trådlösa modeller).

Traditionell passiv IR-detektor

Tekniken

Värmekameror registrerar IR-strålning (värme) och visar upp den på en skärm så att vi kan se den med ögat. Den passiva IR-detektorn fungerar på ett liknande sätt. Den har flera detektionsområden som den letar efter förändringar i. Om detektorn exempelvis är riktad mot en vägg så uppfattar den temperaturen på väggen. Skulle en människa ställa sig i vägen i detektionsområdet skulle det bli en förändring i temperaturen, vilket gör att detektorn drar slutsatsen att något har rört sig. Annars hade förändringen i värme­strålning inte uppstått.

För att minimera risken för falsklarm använder detektorn två kanaler och jämför ­resultatet mellan dem (se de två färgade fälten). Om förändringen registreras samtidigt i de båda kanalerna kan det bero på att ytan de övervakar har drabbats av en naturlig temperaturförändring. En sådan skulle kunna orsakas av att solen börjat lysa på väggen. Om den ena kanalen däremot registrerar en förändring medan den andra kanalen inte gör det, innebär det att något troligen rör sig in i detektionsområdet. För att ytterligare minska risken för falsklarm kan passiva IR-detektorer behöva registrera flera sådana förändringar under en bestämd tidsperiod, för att bryta (NC) eller sluta (NO) larmslingan och trigga centralapparaten. På många modeller går det att vid behov justera känsligheten.

Den passiva IR-detektorns avkänningsfält (två kanaler).

Placering

Den passiva IR-detektorn är bäst på att upptäcka rörelser som rör sig rakt genom avkännings­fälten. Den är sämre på att upptäcka när något rör sig ifrån eller emot ­detektorn. Detta är viktigt att ha i åtanke vid installationen av IR-detektorn. Montera IR-detektorn så att den troligaste vägen vid ett inbrott är rakt in genom detektorns avkänningsfält. Tänk också på att montera den högt upp (två meter eller strax däröver är normalt för de flesta modeller). Vissa modeller kan också monteras i hörn så att det döda området (se illustrationen) elimineras.

Exempel på avkänningsområde hos en passiv IR-detektor för väggmontering (sett ovanifrån).
Exempel på avkänningsområde hos samma passiva IR-detektor (sett från sidan).

Många passiva IR-detektorer levereras med flera olika linser. Fundera i så fall över ­vilken av linserna som passar bäst för rummet som ska övervakas. En lins med bred öppningsvinkel gör att IR-detektorn kan registrera rörelser i ett väldigt brett område, men den når inte speciellt långt. Om linsen smalnar av öppningsvinkeln kan detektorn istället nå väldigt långt, på bekostnad av bredden.

Med utbytbara linser går det att anpassa området som IR-detektorn ska övervaka.

Det finns även modeller som är avsedda för att monteras i taket istället för på väggen eller i ett hörn. De har 360°-detektionsområde och fungerar i övrigt på samma sätt.

Exempel på detektionsområde hos en takmonterad passiv IR-detektor

För att underlätta och optimera installationen är den passiva IR-detektorn generellt utrustad med en liten lysdiod. Den indikerar när detektorn anser sig ha upptäckt en rörelse. Under installationen är det lämpligt att försöka ta sig förbi IR-detektorn (via de troliga inbrottsvägarna) utan att lysdioden indikerar detekterad rörelse. Om det visar sig vara möjligt bör placeringen av detektorn övervägas på nytt och känsligheten bör eventuellt höjas. När installationstestet är avslutat är det viktigt att lysdioden kopplas från. Den ska inte lysa när systemet är i drift eftersom tänkbara inbrottstjuvar i så fall skulle kunna öva på att ta sig förbi detektorn när larmsystemet är frånkopplat. De skulle också (beroende på sammanhang) kunna studera detektorns reaktioner när andra ­personer passerar den.

Slutligen är det viktigt att överväga om det finns någonting som skulle kunna göra att detektorn ger upphov till falsklarm. Att rikta detektorn mot ett fönster är ett sådant exempel. Värmekällor som slås på och av (t.ex. element) är en annan sak som kan störa detektorn. Objekt som rör sig är självfallet också olämpligt att ha i detektionsområdet.

Husdjursimmunitet

Om ett eventuellt husdjur kan röra sig fritt när larmsystemet är tillkopplat är det ­viktigt att ingen detektor reagerar på djurets rörelser. Sådana lösningar kan vara ­ganska ­svåra att åstadkomma, om det inte går att begränsa djurets rörelsefrihet till ej ­övervakade ­områden. Det finns som tur är husdjursimmuna passiva IR-detektorer, vilket är ­detektorer som är inställda på att ignorera när husdjur rör sig i det övervakade ­området. Sådana detektorer brukar vara märkta med en ungefärlig maxvikt som ­husdjuret får ha för att det inte ska upptäckas av detektorn. Vissa modeller arbetar också med dubbla ­sensorer inbyggda i samma skal. De båda sensorerna övervakar samma område, fast i olika höjder. För att detektorn ska reagera måste då båda sensorerna samtidigt ­registrera en rörelse.

Passiv IR-detektor med dubbla sensorer. Båda sensorerna måste ge utslag för att det ska betraktas som en rörelse från en inbrottstjuv.

Det är viktigt att testa systemet noggrant innan det sätts i drift med husdjur vistandes i övervakade områden. Låt djuret röra sig fritt framför den husdjursimmuna detektorn och kontrollera att den aldrig reagerar. Om det finns möjlighet för djuret att hoppa upp på bord eller likande så bör även sådana händelser testas innan systemet tas i bruk.

Slutligen finns det också "husdjur" som varken vi eller detektorerna vill veta av, ­nämligen insekter och spindlar. Om det under installationen görs hål i en detektor för kabeldragning är det viktigt att det tätas ordentligt så att inga kryp kan komma in i detektorn och använda den som bo. De kan annars ge upphov till falsklarm som är svåra att felsöka.

Mikrovågsdetektor (aktiv)

Symbol för rörelsedetektor

Mikrovågsdetektorn är en annan typ av aktiv rörelsedetektor, men den arbetar på ett lite annorlunda sätt. Den skickar ut mikrovågor (t.ex. 5,8 GHz) och lyssnar efter deras eko. För att avgöra om det har skett någon rörelse drar den nytta av dopplereffekten. Det är samma effekt som upplevs när en ambulans med sirener passerar förbi. Så länge ambulansen kör mot lyssnaren upplevs sirenen ha en något högre ton (högre frekvens) än den egentligen har. När ambulansen väl har passerat verkar sirenen snarare ha en lägre ton (lägre frekvens).

När radiovågen studsar mot något stillastående har den samma frekvens när den kommer tillbaka.

Om något rör sig mot detektorn får radiosignalen en högre frekvens när den studsar ­tillbaka (lägre frekvens om något rör sig från detektorn). Om signalen som kommer ­tillbaka har en annan frekvens än den utsända vet detektorn att det har skett en rörelse. Då bryter (NC) eller sluter (NO) detektorn larmslingan beroende på koppling. ­Svagheten hos detektorn ligger i att om inbrottstjuven rör sig rakt in i avkännings­området så ­påverkar han eller hon knappt frekvensen. Mikrovågsdetektorn är alltså till skillnad från den passiva IR-detektorn känsligast när inbrottstjuven rör sig rakt mot ­eller rakt ifrån ­detektorn. Eftersom båda detektortyperna reagerar på rörelser och den ena är bäst på att detektera rörelserna som den andra är sämst på, finns det kombinations­detektorer som drar nytta av båda teknikerna.

Mikrovågsdetektorn är känsligast när något rör sig rakt mot eller rakt ifrån den

Det finns en till stor skillnad mellan mikrovågsdetektorn och den passiva IR-detektorn. Mikrovågsdetektorn kan nämligen detektera rörelser som sker på andra sidan av en tunn vägg, vilket kan vara till för- och nackdel. Fördelen är att detektorn kan placeras helt osynligt, vilket samtidigt gör den svår att sabotera. Nackdelen är att risken för falsklarm ökar. Det är väldigt viktigt att prova att röra sig utanför alla väggar som ­gränsar till det övervakade området. Annars kanske någon passerar utanför huset och drar igång larmet på grund av det.

Rökdetektor (aktiv)

Symbol för rökdetektor

En klar fördel med att ha ett inbrottslarm är möjligheten att koppla till rökdetektorer (brandvarnare). Det är inte alla trådlösa system som har rökdetektorn som en systemkompatibel komponent, men så länge det finns trådbundna sektionsingångar går det att koppla in larmanläggningsanpassade rökdetektorer. Det är trots allt minst lika viktigt att bli upplyst om en eventuell brand som ett eventuellt inbrott.

Många inbrottslarmsystem kan byggas ut med rökdetektorer.

Eftersom rökdetektorn är en aktiv komponent kräver den strömförsörjning. I vissa ­sammanhang strömförsörjs den direkt från centralapparaten, medan den i andra ­sammanhang har ett eget batteri precis som de flesta andra rökdetektorer. Läs mer om rökdetektorn Smarta hem 8.

Övriga detektorer

Det finns många olika varianter av detektorer och det går att detektera nästan vad som helst. I grund och botten bygger dock alla detektorer på samma princip: vid ­detekterad händelse bryts (NC) eller sluts (NO) en larmslinga. Det som skiljer är vad som ska ­orsaka denna brytning eller slutning. Tack vare denna gemensamma samman­kopplingsprincip kan de flesta centralapparater få alla möjliga olika typer av trådbundna ­detektorer kopplade till sig, oavsett fabrikat. Här följer några olika varianter:

  • Vibrationsdetektor
    Vibrationsdetektorn placeras på ett underlag som ska övervakas. Om någon flyttar objektet vibrerar detektorn och bryter larmslingan.
Exempel på vibrationsdetektor
  • Kontaktmatta
    För att lägga märke till när någon kommer in i huset kan en kontaktmatta placeras under dörrmattan. När någon kliver på mattan sluts larmslingan.
  • Översvämningsdetektor
    Översvämningsdetektorn kan användas för att detektera större läckage (över­svämmat badkar, läckage från duschen eller ett akvarium som vält). Sådana ­detektorer har två eller flera kontaktpunkter och om det kommer vatten mellan två av dem sluts en strömkrets och detektorn reagerar. Nackdelen med denna detektor är att den inte kan detektera riktigt små läckage. I hemmiljö är därför läckage­detektorn ofta ett bättre val.
  • Läckagedetektor
    Läckagedetektorn påminner om översvämningsdetektorn. Den kan användas både för att övervaka rörsystem och för något så enkelt som läckage bakom ­diskbänken. Om röranslutningen bakom diskmaskinen har blivit sämre med tiden kan det en vacker dag börja droppa vatten från den. Översvämningsdetektorn reagerar ­troligen inte på det eftersom små mängder vatten inte räcker för att trigga den. Läckagedetektorn, som i grund och botten bygger på samma princip, suger ­däremot upp vattnet och reagerar direkt.  Tack vare den dröjer det inte tills köksparketten är förstörd innan de boende upptäcker vad som har hänt.

    Det finns både läckagedetektorer som arbetar fristående och som är anslutna till en centralapparat. De fristående modellerna ger ett ljud ifrån sig så fort de märker att de har kontakt med vatten. Sådana har blivit mycket eftertraktade, inte minst på grund av alla kyl- och frysmodeller som har inbyggd ismaskin och därmed även en vattenledning dragen till sig. De mer avancerade modellerna som ansluts till en centralapparat gör det möjligt att även under resor få reda på om något händer.
Exempel på läckagedetektor med trådlös anslutning till centralapparat.
  • Temperaturdetektor
    Det finns flera olika typer av temperaturdetektorer. De kan antingen övervaka en yta som inte får överstiga eller understiga ett visst antal grader eller så mäter de temperaturen i luften. Om temperaturen hamnar utanför det bestämda ­intervallet sluts larmslingan. Denna lösning är perfekt för exempelvis serverrum där ­temperaturen är kritisk. Om det skulle bli för varmt eller kallt för servrarnas bästa går larmet igång. Liknande lösningar finns även för luftfuktighet. Likt vattendetektorerna finns det även fristående temperaturdetektorer som ­exempelvis skickar ett SMS när temperaturen hamnar utanför det förbestämda området.
  • Taveldetektor
    Genom att hänga en dyrbar tavla på en taveldetektor istället för en krok ­övervakas tavlan mot stöld. Om tavlan lyfts av leder det till att belastningen på ­taveldetektorn minskas och larmslingan sluts.
  • Gasvarnare

Siren

Symbol för siren

Sirenerna i ett larmsystem fyller två funktioner. De ska dels störa tjuven under ­inbrottet och dels påkalla uppmärksamhet från omgivningen. Det är därför en god idé att ­installera sirener både inom- och utomhus. Observera att sirener som monteras ­utomhus måste vara avsedda för detta så att de tål väder och vind. I många fall har centralapparaten även en inbyggd siren.

Exempel på sirener för inom- respektive utomhusbruk

Sirenernas ljudstyrka mäts i decibel (dB), vilket är en logaritmisk skala. Ett ljud på 103 dB är inte bara lite starkare än ett på 100 dB, utan det är dubbelt så starkt. En inomhussiren brukar ligga runt 90 dB och en utomhusvariant på över 100 dB. Ljudet avtar dock snabbt i styrka när avståndet till sirenen ökar.

Här följer en översikt över ungefärliga ljudstyrkor.

20 dB Viskning
30 dB Innemiljö
60 dB Vanligt samtal
80 dB Starkt trafikerad väg
100 dB Motorsåg
120 dB Propellerplan
140 dB Jetmotor

Sirener kan strömförsörjas på varierande sätt, exempelvis med fjärrströmmatning från centralapparaten. Då är det viktigt att tänka på hur mycket ström sirenen drar, efter­som centralapparaten inte kan leverera hur mycket ström som helst. Om sirenen drar mer ström än centralapparaten kan leverera måste den avlastas via ett relä (se Relä). Då används centralapparatens sirenutgång för att aktivera reläets sekundära slinga, där sirenen är inkopplad och får ström från en alternativ strömkälla. Vissa ­sirener innehåller ett eget batteri för att även fungera vid sabotage. Skulle någon sabotera ­kabeln som går bort till sirenen, drar sirenen igång med hjälp av sin egen batteribackup.

Det finns även trådlösa sirener för utomhusmontering som drivs av ett inbyggt batteri, vilket laddas upp med hjälp av en solcell.

Optiskt larmdon

Symbol för blixtfyr och rotationsljus

Blixtfyren är en annan typ av larmdon. Den kan precis som sirenen användas för att ­påkalla uppmärksamhet från omgivningen. En tredje variant är rotationsljuset (­populärt kallad ”saftblandare”). Det består oftast av en lampa tillsammans med en reflektor som roterar. Det finns även kombinationsmodeller av akustiska larmdon (sirener) och ­optiska larmdon (blixtfyrar eller rotationsljus).

Relä

Reläet är en av de absolut mest fundamentala komponenterna i ett larmsystem. Det syns inte speciellt ofta, men det sitter inbyggt lite varstans. Utan reläet hade det knappt varit möjligt att bygga ett larmsystem. Reläet gör det nämligen möjligt att låta en ström styra en annan ström. Det kan även användas för att vända en funktion, exempelvis göra om en NO-krets till en NC-krets.

Tvåpoligt relä 5 A

Precis som allt annat i larmsystemssammanhang handlar det även här om förändringar. Likt detektorerna kan reläerna antingen kopplas i en normalt sluten (NC) eller normalt öppen (NO) slinga.

Reläet är en elektromekanisk komponent vars konstruktion är lika enkel som genial. Reläet består dels av en primär krets där en spole är kopplad, dels en sekundär krets som fungerar som en omkopplare. Reläets omkopplare kan antingen ha en slutande eller öppnande funktion. När det går ström genom spolen (i den primära kretsen) uppstår ett magnetiskt fält, vilket i sin tur påverkar ett bleck som öppnar eller sluter den sekundära kretsen (omkopplaren).

Normalt slutet relä i opåverkat respektive påverkat läge.
När det inte går någon ström i den primära kretsen (spolen) är den sekundära kretsen (omkopplaren) öppen.
När det går ström i den primära kretsen (spolen) sluts den sekundära kretsen (omkopplaren).

Reläet fungerar i detta fall som en strömbrytare, men istället för att det krävs ett ­mänskligt finger som trycker på en knapp så styrs reläet med en elektrisk ström. ­Principen kan till exempel användas för att låta en liten ström styra en större ström. Det krävs inte mycket ström för att få spolen magnetisk och dra till sig blecket som sluter den sekundära kretsen. Genom den sekundära kretsen kan det däremot flyta en mycket större ström. Hur stor ström som kan gå i de olika kretsarna beror på hur dimensionerat reläet är och vilka kablar som används.

Ett exempel på när reläet kommer till användning är vid inkoppling av en siren till en centralapparat som inte kan lämna tillräckligt mycket ström. Om central­apparaten kan leverera 500 mA medan sirenen kräver 2000 mA är reläet en lämplig lösning. Då ­kopplas en primär slinga mellan reläet och centralapparatens sirenutgång, samt en ­sekundär slinga med reläet, sirenen och någon typ av strömkälla som kan leverera minst 2 A.

Inkoppling av siren som drar mer ström än vad centralapparaten kan leverera.

På detta sätt styr centralapparaten när sirenen ska aktiveras. Sirenen strömförsörjs dock av en korrekt dimensionerad strömkälla. Reläer förekommer i många olika varianter. Deras egenskaper kan framförallt skilja när det gäller stora strömmar eller vilken spänning de klarar av. De kan också ha olika många poler för att kunna styra flera olika kretsar. Det finns även bistabila reläer som behåller sitt läge även om strömmen i den primära kretsen försvinner. Då används två spolar: en för att slå till och en för att slå från den sekundära slingan.

Exempel på olika typer av reläer
Larmanpassad relämodul med skruvanslutningar
Senast ändrad: 2018-05-22