Antennätet

Antennätet

När antennerna väl är valda är det dags att börja fundera över antennätet. Hur många uttag ska vara inkopplade? Hur ska de kopplas samman? Vilken kabel bör användas? Detta kapitel besvarar de två sistnämnda frågorna.

För dig som vill lära dig mer om antenninstallationer och kabeldragning för att bli ­behörig antenn­installatör anordnar EUU (Elbranschens Utvecklings- och Utbildningscenter) kurser i detta. Vi rekommenderar Mats Röjnes bok Antenn och Kabel-TV-­teknik, vilken används som kurslitteratur i dessa kurser. 

Koaxialkabel och kontakter

Idag skickas nästan all antennsignal i bostäder över 75 Ω-koaxialkabel, vilket är en ­kabeltyp som har två poler: en mittledare och en skärm. I vissa nybyggen används ­istället nätverkskabel, men det är än så länge ganska ovanligt eftersom det krävs ­speciella omvandlare för att sådana lösningar ska fungera (läs mer i TV-teknik 4.9).

Beståndsdelarna i en koaxialkabel

Koaxialkabeln utgörs av fem olika delar. Längst in finns mittledaren som oftast består av ren koppar. Budgetkablar har dock ibland inte en ren kopparledare i mitten utan istället CCA (kopparklädd aluminium) eller CCS (kopparklätt stål). Dessa samman­sättningar ger inte samma goda egenskaper som ren koppar.

Runt om mittledaren sitter isoleringen (dielektrikumet) som avskiljer mittledaren från folien och flätan. Folien och flätan är tillsammans den andra polen i kabeln och ska ­därför ha kontakt med kontakten. I så kallade trippelskärmade kablar finns det ­ytter­ligare en metallfolie. Runt om allt sitter ett plastskal som kallas mantel.

Det finns koaxialkabel för inom- och utomhusbruk. Utomhuskabeln behöver sällan användas eftersom bra inomhuskabel också fungerar utmärkt kortare sträckor utomhus. Om kabeln ska grävas ner i marken bör däremot alltid utomhuskabel användas. Den får dock inte användas inomhus. Anledningen är att utomhuskabeln är gjord av PE-plast (istället för PVC) och kan bli farlig om det skulle börja brinna. Utomhuskabeln är generellt svart istället för vit för att enkelt kunna särskilja dem.

Utomhuskoaxialkabel
Inomhuskoaxialkabel

Det råder stor skillnad i kvaliteten mellan koaxialkablar i olika prisklasser. Välj gärna en  så kallad ”Klass A-kabel” för beständighetens och signalkvalitetens skull. En bättre kabel dämpar också mindre och kan därför dras längre sträckor än en enklare kabel. Dämpningen, som mäts i decibel, skiljer beroende på vilken frekvens signalen har. Ju högre frekvensen är desto mer dämpar kabeln.

En kabel specificeras ofta utifrån vilket mått den har. Det kan vara exempelvis 1,13/4,8/6,8 vilket i så fall innebär att mittledaren är 1,13 mm i diameter, isoleringen är 4,8 mm i diameter och ytterdiametern på kabeln är 6,8 mm. Grövre kablar är generellt sett bättre.

Dämpning vid0,8/3,6/5,61,0/4,8/6,81,13/4,8/6,8 (klass A)
100 MHz 8,4 dB/100 m 6,3 dB/100 m 5,2 dB/100 m
500 MHz 20,9 dB/100 m 14,2 dB/100 m 12,3 dB/100 m
800 MHz 27,3 dB/100 m 18,0 dB/100 m 15,6 dB/100 m
1 000 MHz 31,7 dB/100 m 21,2 dB/100 m 18,3 dB/100 m
1 750 MHz 41,4 dB/100 m 27,5 dB/100 m 24,9 dB/100 m
2 050 MHz 44,3 dB/100 m 30,8 dB/100 m 28,4 dB/100 m

Jämför kabeln längst till vänster med den längst till höger vid frekvensen 800 MHz. Den finare kabeln dämpar betydligt mindre. Signalerna från ett mikrovågshuvud (­komponenten som tar emot satellitsändningar) kan sträcka sig hela vägen upp till 2150 MHz och där är skillnaderna ännu större.

F-kontakt (hane)
Antennkontakt (hane)
Antennkontakt (hona)

I antennät används två kontakttyper som kallas F-kontakt respektive vanlig antenn­kontakt (IEC 169-2-kontakt). F-kontakterna är det självklara valet på hela installations­sidan, alltså från antennen fram till uttaget. Vidare från uttaget används sedan den vanliga antennkontakten som känns igen från bland annat baksidan av TV:n. De båda kontakttyperna har precis som koaxialkabeln en mittledare och ett hölje, vilka ­till­sammans utgör de två polerna.

Vilket kön kontakten ska ha i vilket sammanhang skiljer mellan F-kablar och den ­vanliga antennkablar. F-kablar har alltid hankontakt båda ändarna, medan vanliga ­antennkablar har hankontakt i den ena änden och honkontakt i den andra. En fördel med att inte ha samma kön i båda ändarna är att kabeln går lätt att förlänga. Det ­existerar inga speciella antennförlängningskablar eftersom alla kablar kan användas som sådana om det behövs.

Vilken kontakt sitter där?Vilken kontakt ska kabeln ha?
TV-uttaget Hane Hona
TV:n Hona Hane
Radio-uttaget Hona Hane
Radio Hane Hona

Precis som med kablarna finns det kontakter av olika kvalitet. Det är viktigt att ­kontakterna i alla fall är HF-täta, vilket innebär att de är avskärmade mot högfrekventa störningar. Med vanliga enkla plastkontakter blir ändarna på kablarna svaga länkar i en annars perfekt installation. Dessutom riskerar inte bara kontakterna att signalen störs av andra signaler, utan kontakterna kan också läcka ut störningar som påverkar andra signaler i närheten.

(vänster) Klassisk, icke HF-tät kontakt. (höger) Exempel på HF-täta kontakter.

Kontaktering av koaxialkabel med F-kontakt

Det finns många olika typer av F-kontakter och de monteras på olika sätt. De tre vanligaste kallas twist-on-, crimp-on- och kompressionskontakter. Fördelen med twist-on-­­kontakter är att det inte krävs något speciellt verktyg för att montera sådana, utan det räcker med starka nypor (för de som monterar dem ofta finns det visserligen ­verktyg). I professionella sammanhang och kabel-TV-anläggningar används dock aldrig twist-on-kontakter utan installatörer föredrar crimp-on eller kompressionskontakter.

Twist-on-kontakter finns i olika storlekar eftersom de måste passa perfekt till kabeln. Kabelns ytterdiameter är avgörande för vilken storlek på kontakt som ska användas. Det är av denna anledning som antenner sällan levereras med F-kontakter, då antenn­tillverkaren inte kan veta vilken kabeldimension installatören har för avsikt att använda.

0 ringar
Innerdiameter: 7,0 mm
1 ring
Innerdiameter: 6,5 mm
2 ringar
Innerdiameter: 5,2 mm
3 ringar
Innerdiameter: 4,0 mm

I detta exempel kontakteras 1,13/4,8/6,8-kabel (klass A) med en 0-ringskontakt.

Börja med att skala av manteln (det vita plasthöljet) på koaxialkabeln. Var försiktig så att inte flätan eller folien tar skada. Om stora delar av flätan faller av bör kabeln klippas av och skalas på nytt. Ta bort 11 mm av manteln.

Vik folien och flätan bakåt över den kvarvarande delen av manteln. Här syns anledningen till varför en 7,0 mm-kontakt ska användas till en kabel med 6,8 mm i ytterdiameter.

Skala bort isoleringen så att kopparledaren i mitten kommer fram. Skala dock inte bort hela utan låt tre till fyra millimeter sitta kvar.

Skruva på kontakten. Kontakten kommer att få kontakt med flätan och skärmen på insidan. F-kontakten ska gå hela vägen ner så att den kvarvarande delen av isoleringen täpper till hålet i kontakten. Isoleringen ska dock inte gå genom hålet utan endast täppa till det.

Mittledaren kommer att sticka ut något, men det gör inget. Den ska sticka ut cirka 2 mm utanför kontakten. Det går att klippa ned den om det skulle behövas, men om kabeln har skalats enligt instruktionen kommer mittledaren att automatiskt ha rätt längd.

Skalverktyg för koaxialkabel tillsammans med monteringsverktyg för twist-on-kontakter för att förenkla monteringen och inte slita på fingrarna.

För att kunna skala kabeln snabbare finns det speciella skalverktyg med flera knivar inuti. Ett sådant verktyg kläms fast runt kabeln och roteras därefter några varv i vardera riktningen. Sedan är skalningen avklarad. För de som monterar många kontakter finns det specialverktyg som gör kontakteringen enklare och inte sliter ut händerna.

Om kontakten ska sitta utomhus bör den och hela skarven omges av så kallad vulktejp. Det är en tejp som är ganska lik vanlig eltejp, men den är dessutom vulkaniserande (självihopsvetsande). Applicera tejpen på följande sätt:

Vulktejpen skyddar kontaktytorna mot vatten.
  1. Klipp av några centimeter vulktejp från rullen.
  2. Ta bort skyddsremsan på tejpens ena sida.
  3. Sträck ut tejpen ordentligt (vulkaniseringsprocessen startar).
  4. Linda tejpen noggrant runt om kontakten eller hela skarven.

Efter två dygn är vulkaniseringsprocessen färdig och tejpen har gjort skarven regn- och vattensäker.

Relaterade produkter

Montering av antennkontakt

Många har någon gång monterat en klassisk antennkontakt i plast och stört sig över hur komplicerat det är. Eftersom sådana kontakter inte ens är HF-täta visas här istället montering av Televés MATV-kontakt.

Skala av kabeln på samma sätt som om kabeln skulle kontakteras med en F-kontakt. De olika skalmåtten skiljer dock något.

Skruva upp skruven längst ner på kontakten. Lägg in kabeln i den öppna kontakten så att mittledaren hamnar i sin vagga och skärmen får kontakt med metallen runt om.

Skruva avslutningsvis fast den enda skruven i kontakten. Sedan är det klart! Eftersom dessa kontakter kommer att sitta inomhus behöver de inte skyddas med vulktejp.

Antennuttag

Texten i detta avsnitt utgår från ett mindre villanät. Genomgången använder inte de installationssymboler som finns utan istället tydliga bilder. 

Uppbyggnaden

Ett antennuttag har två invändiga och två utvändiga anslutningar. De invändiga syns inte när uttaget är monterat eftersom de täcks av ett täcklock. Kabeln som kommer från antennen kopplas till den invändiga anslutningen som är märkt med en pil inåt. Om antennuttaget ska kopplas vidare till ytterligare ett uttag används den interna utgången (pil ut). Notera att på den interna sidan bärs både TV-signal och eventuell radiosignal på samma kabel.

Om det finns möjlighet att ansluta en kabel för att koppla vidare till nästa uttag och denna inte nyttjas måste uttaget termineras. Det innebär att det i den interna utgången monteras ett slutmotstånd på 75 Ω. Utan ett sådant kan signalen studsa och riskerar därmed att släcka ut sig själv på vissa frekvenser.

75 Ω slutmotstånd i olika utförande

Till de två yttre anslutningarna kopplas slutligen kablarna som ska gå till TV:n ­respektive radion. Det är dessa två hål som syns i väggen eftersom de sticker ut genom uttagslocket. Ibland finns det fler anslutningar (t.ex. en F-hona längst upp) och det betyder i så fall att det finns fler signaler som kan tas ut från vägguttaget. Detta behandlas längre fram i boken.

Vanligt uttag för TV och radio.
Uttag för TV, radio och satellit.
Uttag för TV, radio och Internet.

Anslutning av antennuttag

Börja med att skala kabeln som om den skulle kontakteras med en F-kontakt (se TV-teknik 4.2). Öppna sedan luckan på antennuttaget och lokalisera de två skruvarna.

Skruva fast mittledaren under ingångsskruven. Flätan och folien behöver inte skruvas fast eftersom de kläms under luckan.

Skruva även fast kabeln som ska gå vidare till nästa uttag. Om det är sista uttaget ska ett slutmotstånd skruvas i istället (se bild).

Lägg in uttaget i sin uttagsram om en sådan ska användas (bortse från detta steg om uttaget fälls in i väggen). Försök att inte böja antennkablarna allt för mycket. De är känsligare än de ser ut.

Om uttaget fälls in i väggen fixeras det genom att skruva på de två spännskruvarna. Då fälls expandrar ut på baksidan av uttaget.

Kontrollera att uttaget sitter fast ordentligt. Skruva avslutningsvis fast ett ändamåls­enligt uttagslock.

Tänk på att alltid behandla antennkabeln med största försiktighet. En allt för kraftig böj förändrar kabelns elektriska egenskaper och kan dessutom få signalen att studsa tillbaka. En 1,0/4,8/6,8-kabel bör inte böjas mer än att en CD-skiva kan läggas i böjen.

När kabeln fästs längs med lister ska ändamålsenliga plastclips användas. Undvik ­spikpistol (med undantag för spikpistoler med plastbyglar) då spikpistoler lätt klämmer för hårt på kabeln.

Kabeln (1,0/4,8/6,8) får inte böjas mer än så här.
Exempel på hur kabeln (1,0/4,8/6,8)  definitivt inte får böjas.

Antennät

Antennät kan byggas upp på två olika sätt som kallas stjärnnät respektive kaskadnät (serie­nät). Vid nyinstallation rekommenderas generellt stjärnnät, även om ­kabel­åtgången ofta blir något högre. Det är dock viktigt att känna till hur båda systemen fungerar eftersom många äldre hus har kaskadnät installerade och det dessutom finns många kombinationer av de två varianterna. 

Stjärnnät

I ett stjärnnät kopplas den nedgående ledningen från antennen till en så kallad splitter eller fördelare. Det finns många olika typer av sådana och kablarna ansluts antingen med F-kontakter eller genom att de skruvas fast. Från splittern går det sedan separata kablar ut till varje enskilt uttag.

Antal in - antal utDämpning
1 - 2 3,7 dB
1 - 3 5,7 dB
1 - 4 7 dB
1 - 6 10 dB
1 - 8 11 dB

Om det blir utgångar över på F-splittern är det viktigt att de termineras med ett ­slutmotstånd, precis som när ett antennuttag inte kopplas vidare. För F-splittrar finns det speciella slutmotstånd som är utformade likt en F-kontakt för att kunna anslutas. Tänk på att täcka alla skarvar med vulktejp om de riskerar att utsättas för fukt.

Två uttag kopplade i ett stjärnnät.

I exemplet i bilden ovan ska två uttag anslutas till en antenn. Detta ska ske genom en stjärnkoppling där antennsignalen delas upp med en F-splitter. Eftersom det finns ­färdiga F-splittrar som har en ingång och två utgångar blir valet enkelt, och det blir ­heller inte över några anslutningar som måste termineras.

Båda uttagen förses med ­slutmotstånd då de är sist i sin kedja (de kopplas inte vidare till något annat uttag).

Kaskadnät

Tre uttag kopplade i ett kaskadnät.

I ett kaskadnät (eller serienät) kopplas uttag ett vidare till uttag två, uttag två till uttag tre och så vidare. Därmed behöver inte någon splitter användas utan bara rätt uttag. Sista uttaget i serien måste förses med slutmotstånd.

Det kan inte rekommenderas att ha fler än fem uttag kopplade i serie på detta sätt. Det går däremot att åstadkomma ännu större nät genom att kombinera kaskad- och stjärnnäts­principerna. Det går att exempelvis först dela upp nätet med en splitter och sedan koppla flera uttag i serie efter varandra.

Signalstyrka i antennäten

På den analoga tiden såg de flesta säkert någon gång en TV som fick för svag eller för stark signal. Att det sistnämnda kan inträffa är väl värt att ha i åtanke. För stark signal är nämligen precis lika illa som för svag signal. När det var analoga sändningar gav för svag signal en brusig bild, medan för stark signal gav skuggbilder. Med dagens ­digitala sändningar syns det ingen skillnad i bilden, utan istället handlar det om ­huruvida ­digital-TV-mottagaren kan tolka signalen eller inte. Fördelen med det digitala systemet är att det faktiskt finns ett ganska brett spann där signalen är 100% perfekt, något som det inte gjorde på samma sätt när sändningarna var analoga. Då var det ganska svårt att pricka in den optimala signalstyrkan. Nackdelen med det digitala systemet är att om signalstyrkan hamnar utanför det godtagbara signalstyrkespannet blir det ingen bild överhuvudtaget. När det var analoga sändningar blev det ändå någon form av bild, även om den knappast var njutbar.

Digital signal ger antingen perfekt bild eller ingen bild alls. Precis i gränslandet får bilden detta karakteristiska mosaik-utseende.

Staplarna längst ner i bilden visar signalstyrka och signalkvalitet.

På digital-TV-mottagarna brukar det ofta gå att få fram två staplar som visar signal­kvalitet och signalstyrka. Dessa är till stor hjälp vid inriktning av antennen ­eller ­antennerna. Det ligger dock alltid några sekunders fördröjning som gör att varje ­justering måste följas av två till tre sekunders väntan för att få fram riktiga mätvärden.

Parametern signalkvalitet är inte att förglömma. Det är lätt att fokusera för mycket på signal­styrkan, men även dåliga signaler kan vara tillräckligt starka. Ett vanligt exempel är när en förstärkare används för att förstärka en signal som redan är förstörd. Likna det hela vid att du ska läsa upp ett meddelande från en skylt en bit bort. Din vän som ska få meddelandet står allt för långt bort för att själv kunna se texten. Pratar du ­tillräckligt starkt hör han eller hon (signalstyrka), men det förutsätter att du själv kan läsa hela meddelandet. Om du själv står för långt bort från skylten blir vissa ord så otydliga att de inte går att tyda. Då spelar det ju ingen roll hur starkt du skriker till din vän. ­Meddelandet på skylten går ändå inte fram felfritt. Digital-TV-mottagaren är likadan. Den kräver en viss styrka i signalen, men dataströmmen får inte ha för många fel i sig för då kan mottagaren ändå inte tolka den.

Antennförstärkare

En antennförstärkare känns som en smidig lösning på många problem, men den är inte alltid det rätta hjälpmedlet. Antennförstärkaren kan bara stärka signalen, inte reparera den.

Lågbrusförstärkare

Det finns två typer av antennförstärkare. Den ena kallas lågbrusförstärkare och brukar främst användas när avståndet till TV-masten är för långt, alltså inte när det är långa kablar från antennen som ställer till problemet. Fördelen med en lågbrusförstärkare hörs nästan på namnet: den förstärker upp signalen utan att förstärka bruset allt för mycket. När det talas om brus i digitala sammanhang är själva bruset inget som TV-tittaren ser, men däremot gör det att digital-TV-mottagaren får svårare att tolka den digitala data­strömmen. Det kan leda till att bilden fryser eller hackar. Nackdelen med en lågbrusförstärkare är att den sällan förstärker lika mycket som en effektförstärkare (den andra typen).

Lågbrusförstärkaren monteras så nära antennen som möjligt.

Tänk på att lågbrusförstärkaren inte hjälper om signalkvaliteten är för dålig. Om alla grannar har mycket större antenner än den som sitter på ens eget hus, kan det vara bättre att byta ut antennen mot en kraftigare sådan än att komplettera med en lågbrusförstärkare. Kontrollera även riktningen på antennen så att problemet inte orsakas av att den är felinställd.

Placering av lågbrusförstärkare

Placeringen av lågbrusförstärkaren är av stor vikt. För att det ska bli ett bra resultat ska den alltid placeras så nära antennen (dipolen) som möjligt. Detta för att kablar, skarvar och uttag tillför brus på signalen och därmed försämra den. Det bästa är om ­förstärkaren sitter inbyggd i dipolen. Det finns antenner som har inbyggda lågbrusförstärkare eller kan kompletteras med sådana genom att dipolen byts mot en med inbyggd förstärkning. En antenn som har försetts med inbyggd förstärkare kallas "aktiv antenn". Näst bäst är att sätta förstärkaren på antennens maströr.

Effektförstärkare

Den andra typen av förstärkare kallas effektförstärkare. Den ger generellt en högre förstärkning men också mer brus än lågbrusförstärkaren. Användningsområdet för den är främst vid installation eller utbyggnad av en anläggning med längre kablar och fler uttag. Oavsett hur bra en antennkabel är ger den alltid en dämpning som ökar med längden. Varje extra antennuttag adderar också dämpning som det måste kompenseras på något sätt.

Eftersom en effektförstärkare arbetar för att kompensera för dämpningar i antennätet byggs de ofta samman med splittrar (fördelare). Genom att byta ut en F-splitter mot en effektförstärkare med inbyggd splitterfunktion försvinner en dämpning i sammanhanget.

En kombinerad effektförstärkare och splitter med en ingång, två utgångar till antennuttag och en utgång för direktkoppling till digital-TV-mottagare.

Det finns ett relativt enkelt sätt att kontrollera om det behövs en effektförstärkare. Om signalen blir dålig i ett av uttagen längst bort i kedjan är det ett tydligt tecken. Prova att koppla in TV:n eller digital-TV-mottagaren i ett uttag som sitter närmare antennen och se om det gör saken bättre. Blir det bättre behöver signalen antingen förstärkas eller så finns det något fel på kedjan, exempelvis dåliga kontakter, gammal kabel eller fukt ­i/ kador på kabeln.

Det finns stora kvalitetsskillnader mellan effektförstärkare i olika prisklasser. En av de största skillnaderna är hur brusig förstärkaren är, vilket är en egenskap som mäts i ­decibel. Ju lägre brustal förstärkaren har desto bättre är det. Eftersom det handlar om digitala sändningar är bruset inte något som syns i bilden utan istället något som ­försvårar för digital-TV-boxen att tolka signalen.

Placering av effektförstärkare

Precis som lågbrusförstärkaren måste effektförstärkaren ha bra signal in för att kunna ge bra signal ut. Ett vanlig misstag är att placera effektförstärkaren där signalen redan har blivit för svag. I en normalstor bostad där det inte förekommer några jättelånga kablar, kan även effektförstärkaren med fördel placeras så nära antennen som möjligt. Det finns därför effektförstärkare för mastmontering.

Spänningsmatning av förstärkare och aktiva antenner

Problemet med förstärkaren som sitter på taket nära antennen är att det inte finns något sätt att spänningsmata den (vem har eluttag på taket?). Mast- och dipolförstärkare måste därför kompletteras med en extern nätdel eller ett spännings­inmatningsfilter. ­Nätdelen och spänningsmatningsfiltret skickar drivströmen på samma kabel som ­används för att skicka ned antennsignalen.

Nätdel för att driva en förstärkare på distans.
Spänningsinmatningsfiltret fungerar på samma sätt, men används i husbilar istället för i vanliga hus.

Lösningen är alltså lik den som visades för aktiva inomhusantenner i TV-teknik 3.9. Skillnaden ligger i att mastförstärkare och större antenner generellt drivs på 12 V eller 24 V, och då fungerar inte digital-TV-boxens spänning (5 V).

Splittern måste ha stöd för DC-pass om förstärkaren och nätdelen placeras på varsin sida av den.

Var på nedledningen nätdelen placeras är av mindre vikt eftersom den bara ­ström­försörjer förstärkaren. Förstärkningen av signalen sker ändå uppe vid antennen. Splittrar som delar upp signalen kan dock spärra drivströmmen som nätdelen ger ut. Om en splitter kopplas in mellan nätdelen och förstärkaren måste den ha stöd för ”DC-pass” så att den inte stryper strömmen. Om förstärkaren och nätdelen placeras på samma sida av splittern går det att bortse från detta.

Dämpsats

Som det nämndes inledningsvis är för stark signal lika illa som för svag signal. Om signalen in är allt för stark kommer inte digital-TV-mottagaren kunna tolka den. Då krävs en dämpsats som tar ned signalen till en lämplig nivå. Den ansluts med F-kontakter på kabeln så att signalen passerar genom den. Generellt blir signalen inte för stark direkt från antennen utan dessa problem brukar först uppkomma om förstärkaren förstärker för mycket eller om antennätet är i obalans.

Dämpsats för UHF och VHF. Power Passing innebär att den släpper igenom spänningsmatning till eventuella dipol- och mastförstärkare.

Vanlig TV i nätverkskabel

TV via nätverkskabel är oftast synonymt med just IPTV (se TV-teknik 11), men det går faktiskt även att skicka vanlig antennsignal över nätverkskabel. Denna lösning används framförallt i vissa nybyggda hus eftersom det där installeras nätverksuttag i varje rum. Genom att använda de befintliga nätverkskablarna behöver det inte dras något separat antennät med koaxialkabel. Det går dock inte att använda passiva kontaktomvandlare för att åstadkomma en sådan lösning, eftersom bandbredden på en koaxialkabel är mycket högre än bandbredden i en nätverkskabel. För att lösningen ska fungera krävs en aktiv omvandlare.

Idag finns det lösningar för att skicka både DVB-T- och DVB-C-signaler i nätverkskabel. ­Satellitsignaler går dock inte att skicka då sådana signaler kräver alltför hög bandbredd. ­Lösningen inleds med att en aktiv omvandlare installeras i husets nätverkscentral. Den ­aktiva omvandlaren tar in en antennsignal och anpassar den för att skickas över nätverkskabel. ­Sedan kopplas en eller flera av den aktiva omvandlarens utgångar till husets patchpanel, ­vilken leder vidare antennsignalen till nätverksuttag runt om i huset. Tack vare patchpanelen är det lätt att bestämma var TV-signalen ska vara tillgänglig för tillfället. Det räcker med att byta plats på en nätverkskabel i patchpanelen för att skicka TV-signalen till ett annat rum.

Väl framme i rummet där TV-apparaten står används en specialkabel som har en RJ45-kontakt i ena änden och vanlig antennkontakt i den andra. I RJ45-kontakten sitter också en balun som anpassar kabelimpedansen.

Antennkabel med RJ45 i ena änden och vanlig antennkontakt i andra änden.

I denna speciallösning kommer signalen alltså först in på koaxialkabel. En aktiv ­omvandlare anpassar den för att skickas över nätverkskabel och via patchpanelen ­väljer användaren vilket rum som signalen ska gå till. Väl framme i det aktuella rummet ­används en anpassningskabel för att byta över till traditionell koaxialkabel igen, så att kabeln går att koppla till TV:n eller digital-TV-boxen.

Senast ändrad: 2016-08-09