Det digitala marknätet

Det digitala marknätet

2005 inleddes nedsläckningen av det analoga markbundna TV-nätet, men de ­digitala sändningarna hade redan samexisterat med de analoga i flera år. I oktober 2007 var övergången klar och sedan dess finns bara digitala sändningar i marknätet (för ­mottagning med egen antenn).

Detta kapitel tar vid där det förra slutade och förklarar hur TV sänds i det digitala marknätet.

De digitala fördelarna

Det fanns många anledningar till att gå över till digtal-TV. Utan den digitala ­tekniken hade vi exempelvis inte haft möjlighet att ha det stora utbudet av olika program i marknätet som vi har idag. Här följer en lista över de fördelar som finns med digitala sändningar ur TV-tittarens synvinkel.

Betydligt fler program. I det analoga marknätet fanns endast tre program (SVT1, SVT2 och TV4). Idag finns det över 40 program att ta emot med antenn. Se hela utbudet i slutet av detta kapitel.

Bättre bild. Det var ganska vanligt att bilderna från de analoga sändningarna var brusiga och oskarpa. När det gäller digitala sändningar är det antingen bra bild eller ingen bild alls.

Bättre ljud. Tidigare fick vi nöja oss med stereoljud. Nu finns möjligheten till 5.1-surroundljud (läs mer i Dagens surroundljud).

Elektronisk programguide (EPG). På den analoga tiden var TV-tittaren hänvisad till tidningen, text-TV eller internet för att se vad som skulle visas på TV senare under dagen. De digitala sändningarna introducerade den elektroniska programguiden som med en knapptryckning visar vad som väntar i TV-tablån.

HD-program. Det dröjde visserligen flera år efter digital-TV-övergången innan HD-sändningarna kom igång, men till slut fick även marknätet högupplösta program. Nu går det att få lika högupplöst bild med en vanlig antenn som det går att få med en parabol eller via kabel-TV.

Enklare installation. Över hela landet räcker det numera med en enda antenn för att ta emot hela det standardupplösta programutbudet. Samma antenn kan också i stora delar av landet ta emot hela det högupplösta utbudet, men i vissa delar krävs en kompletterande VHF-antenn för att kunna ta emot tre av HD-programmen (se TV-antenner för mer information).

DVB-T och DVB-T2

Idag används två olika standarder för att skicka TV i marknätet. Den ena ­standarden kallas DVB-T (Digital Video Broadcasting Terrestrial), vilket betyder digital mark­bunden videosändning. Ordet "markbunden" syftar till att signalen inte kommer från en satellit, utan sänds ut med marksändare och går att ta emot med en vanlig antenn. Tekniken kommer från DVB-projektet, vilket började som ett europeiskt samarbete ­mellan företag och organisationer som hade intresse för digital-TV. Sammanslutningen ligger även bakom standarder som används för satellit- och kabel-TV. Lösningarna blev så populära att de även spred sig utanför Europa och används idag i stora delar av världen.

Logotyperna för DVB-T och DVB-T2.

Den andra standarden kallas DVB-T2 och som det hörs på namnet är det en upp­följare till DVB-T. DVB-T2-tekniken används för att skicka de högupplösta programmen i marknätet, men har sedan 2017 även används för flera standardupplösta program (de fria, standardupplösta programmen ligger dock kvar på DVB-T).

För att ta emot DVB-T2 krävs en kompatibel digital-TV-box eller en TV med inbyggt stöd. Sådana boxar och TV-apparater är relativt vanliga på marknaden idag, men äldre utrustning stödjer många gånger endast DVB-T.

TV-frekvensband

Det som populärt kallas kanal (t.ex. SVT1) benämns i denna bok istället program. Likna detta vid att Sveriges Radio kallar sina program just Program Ett (P1) och Program Fyra (P4). När lyssnaren ska nå dessa på sin radio ställer han eller hon in den önskade ­frekvensen. Tunern i radion spänner över det som vi kallar FM-bandet (87,5 – 108 MHz) och lyssnaren ställer in exempelvis 102,0 MHz för att få lyssna på det efter­frågade programmet.

I luften vimlar det av radiosignaler som, för enkelhetens skull, har delats upp i något som benämns frekvensband. I TV-sammanhang används olika antenner beroende på vilket frekvensband som ska tas emot. Med de gamla analoga sändningarna var programmen (på vissa sändare) utspridda på olika frekvensband, vilket gjorde att det antingen ­krävdes två antenner för att ta emot alla program eller en kombiantenn som kunde ta in båda frekvensbanden. Vid övergången till digital-TV samlades alla program på UHF-bandet så att det räckte med en antenn, men det dröjde inte länge förrän VHF-bandet återigen togs i bruk över delar av Sverige.

VHF-bandet (Band I, Band II, Band III)

VHF-bandet (Very High Frequency) användes tidigare för vissa analoga program och är fortfarande aktivt över hela landet för FM-radion. Dessutom används det över delar av landet för vissa program.

VHF-bandet är i sin tur uppdelat i tre underband som kallas Band I, Band II och Band III. Endast Band III används för TV där det finns plats åtta kanaler (ej att förväxla med program). Kommunikations­myndigheten PTS (Post och telestyrelsen), har en frekvensplan som definierar VHF-bandet så här:

47 MHz - 68 MHz87,5 MHz - 108 MHz174 MHz - 230 MHz
VHF Band I VHF Band II VHF Band III
HD-sändningar i vissa geografiska regioner. Digitalradio
FM-radio E5, E6, E7, E8, E9, E10, E11, E12

Hela frekvensplanen finns att ladda ned från www.pts.se.

UHF-bandet (Band IV, Band V)

UHF-bandet (Ultra High Frequency) är uppdelat i Band IV (fyra) och Band V (fem) men behandlas i denna bok som ett stort band. Lägg märke till att det finns betydligt fler kanalplatser på UHF-bandet än på VHF-bandet.

Majoriteten av de standardupplösta digitala program ligger över hela landet på UHF-bandet. Det räcker därför med en antenn för att ta emot allihop. Det finns även ett utbud av HD-program på UHF-bandet, men för att kunna ta emot samtliga HD-program krävs det i vissa landsdelar även en VHF-antenn (se Val av antenn).

470 MHz - 606 MHz606 MHz - 694 MHz
Band IV, Digital-TV Band V, Digital-TV, Trådlöst bredband
E21, E22, E23, E24, E25, E26, E27, E28, E29
E30, E31, E32, E33, E34, E35, E36, E37
E38, E39, E40, E41, E42, E43, E44, E45, E46, E47, E48

På de högsta delarna av UHF-bandet (det så kallade 700- och 800 MHz-bandet, 694–790 respektive 790–862 MHz) sänds numera inga TV-program. 800 MHz-bandet används i stället för att förbättra den mobila bredbandstäckningen i Sverige (läs mer i Frekvensbanden för LTE). 700 MHz-bandet förväntas användas för 4G- eller 5G-teknik i framtiden.

SHF- och EHF-bandet

SHF (Super High Frequency) används inte för sändningar i marknätet, men däremot i satellitsammanhang. Bandet ovanför det kallas EHF (Extremely High Frequency).

Multiplex och programutbud

Alla standardupplösta program i marknätet ligger som tidigare nämnts på UHF-bandet. För TV-programmen sträcker det sig mellan 470 MHz och 694 MHz. Bandet är i sin tur uppdelat i 28 kanaler där varje kanal sträcker sig över 8 MHz (d.v.s. varje kanal har en bandbredd på 8 MHz). På VHF-bandet där delar av HD-utbudet finns över vissa delar av landet är bandbredden 7 MHz. Kanalerna benämns antingen med sitt namn (­nummer) eller sin centerfrekvens (frekvensen i mitten av frekvensspannet).

NamnFrekvensNamnFrekvens
E21 474 Mhz E35 586 MHz
E22 482 MHz E36 594 MHz
E23 490 MHz E37 602 MHz
E24 498 MHz E38 610 MHz
E25 506 MHz E39 618 MHz
E26 514 MHz E40 626 MHz
E27 522 MHz E41 634 MHz
E28 530 MHz E42 642 MHz
E29 538 MHz E43 650 MHz
E30 546 MHz E44 658 MHz
E31 554 MHz E45 666 MHz
E32 562 MHz E46 674 MHz
E33 570 MHz E47 682 MHz
E34 578 MHz E48 690 MHz

Teracoms tjänst som behandlas i Val av antenn använder båda namnen. Bokstaven E i kanalnamnet syftar på att det är en så kallad Europakanal. När det gäller digitala ­sändningar är det dock inte så enkelt att ett program ligger på en kanal. Istället paketeras flera program samman och skickas på en och samma kanal. En sådan samman­slagning av program benämns multiplex, som förkortas mux, eller sändarnät som förkortas nät. Teracom kallar det i sammanställningen för nät.

De digitala programmen skickas inte var för sig utan paketeras samman innan de skickas iväg. Väl framme i digital-TV-mottagaren packas de upp igen och läggs på varsin plats.

HD-mottagning

Till skillnad från övriga muxar sänds mux 5, 6 och 7 (som främst används för HD-program) med DVB-T2-tekniken och ­kräver därför den senaste typen av digital-TV-mottagare för att kunna hanteras. Det är där­emot inte säkert att det krävs en ny antenn. Mux 5 och 6 får plats på UHF-bandet över hela Sverige och programmen som ligger i den muxen kräver därför aldrig någon ­speciell antenn för att kunna tas emot. Programmen i mux 7 ligger däremot på vissa geografiska platser på VHF-bandet och i dessa områden behövs en kompletterande VHF-antenn för att programmen ska kunna tas emot.

Läs mer om huruvida en VHF-antenn behövs för att kunna ta emot alla program i Val av antenn.

Senast ändrad: 2018-07-09