Dagens surroundljud

Dagens surroundljud

Precis som det finns olika upplösningar för TV-bilden, finns det också olika typer av surroundljud. När det gäller ljud till film används vanligtvis Dolby Digital, DTS, Dolby True-HD eller DTS HD-MA.

Dolby Digital (AC-3)

Dolby Digital (AC-3) är en riktig klassiker. Dolby Digital används bland annat för ­surroundljud till våra HDTV-kanaler (t.ex. SVT HD) och är ett av två vanliga ljud­format på DVD-skivor.

Dolby Digital är en kodek som komprimerar ljudet med förluster (läs mer i Hembio 5.3). Precis som en MP3-låt oftast låter något sämre än samma låt på en CD-skiva, medför Dolby Digital en viss försämring. Rent högtalarkanalmässigt klarar Dolby Digital av allt från en enda monokanal upp till 5.1-ljud.

Idag är stödet för Dolby Digital en standardfunktion bland receivrar och de flesta uppspelningsenheter. Ljudet kan överföras i antingen en digital koaxialkabel, Toslinkkabel eller HDMI-kabel (för att nämna alternativen som är vanliga i hembiosammanhang).

Dolby Digital Plus (E-AC3)

Dolby Digital Plus (E-AC3) är en vidareutveckling av Dolby Digital. Vanliga Dolby Digital klarar exempelvis inte av 7.1-ljud. Det gör däremot Dolby Digital Plus. Plus-versionen klarar också en högre bitrate (fler kilobit per sekund), vilket gör att ljudet inte behöver komprimeras lika hårt och därmed kan låta bättre. Det går dock inte att överföra Dolby Digital Plus-ljud med en digital koxialkabel eller Toslinkkabel. För det krävs HDMI (för att nämna det enda alternativet som är vanligt i hembiosammanhang).

Idag används Dolby Digital Plus på vissa blu-ray-skivor och filmströmningstjänster. Tekniken används bland annat av Netflix, även om inte alla deras filmer och TV-serier har så bra ljud. Dolby Digital Plus upprätthåller kompatibiliteten med vanliga Dolby Digital. Det gör att det går att spela upp Dolby Digital Plus-ljudspår även om hembion saknar stöd för Plus-versionen. Av förklarliga skäl går man dock miste om de förbättringar som Dolby Digital Plus för med sig.

DTS

DTS (Digital Theater Systems) är en annan ljudkodek som, likt vanliga Dolby Digital, används på DVD-skivor. De två kodekarna påminner mycket om varandra. Båda två medför förluster och klarar upp till 5.1-ljud. DTS-ljudet kan också överföras i samma typer av kablar som Dolby Digital.

DTS-stödet är inte riktigt lika vanligt som Dolby Digital-stödet. Det är inte alla DVD-spelare och receivrar som har stöd för avkodning av DTS. DVD-skivor med DTS-ljud brukar därför också ha ett tillhörande Dolby Digital-ljudspår som TV-tittaren kan välja om hans eller hennes hembio saknar DTS-stöd helt.

DTS-ljudspår användes länge av filmbranschen för att marknadsföra högkvalitetsljud. Många hembioentusiaster föredrog DTS-ljud framför Dolby Digital-ljud, även om det var omtvistat huruvida det verkligen var bättre ljud. Idag är den debatten oväsentlig då det har kommit ersättare som är mycket bättre än både Dolby Digital och DTS. 

Dolby True-HD

Dolby True-HD skiljer sig på en väsentlig punkt från Dolby Digital, Dolby Digital Plus och DTS: ljudet blir förlustfritt komprimerat. Det innebär att det tar mindre data i ­anspråk jämfört med helt okomprimerat ljud (LPCM som förklaras närmare senare i detta kapitel), men trots det låter det precis lika bra!

Dolby True-HD är en av två vanliga kodekar som används för ljud på blu-ray-skivor. Högtalarkanalsmässigt har Dolby True-HD stöd för upp till 7.1-ljud. För att kunna överföra Dolby True-HD-ljud måste uppspelningsenheten anslutas till receivern med en HDMI-kabel (eller en Displayport-kabel, men sådana är ovanliga i hembiosammanhang). Det går alltså inte att överföra Dolby True-HD-ljud med en digital koaxialkabel eller en optisk Toslinkkabel.

Dolby True-HD är inte bakåtkompatibelt med Dolby Digital. Det finns dock inget som hindrar att en film innehåller både ett Dolby True-HD-ljudspår och ett Dolby Digital-ljudspår (för att upprätthålla kompatibiliteten med äldre utrustning).

DTS-HD Master Audio

DTS-HD Master Audio (DTS-HD MA) är precis som Dolby True-HD en helt förlustfri ljudkodek. De två kodekarna används också i samma sammanhang (blu-ray-film), har stöd för samma antal ljudkanaler (7.1) och kan överföras med samma kablar (HDMI eller Displayport).

En praktisk egenskap hos DTS-HD Master Audio är bakåtkompatibiliteten. Även om en hembio inte klarar av att avkoda DTS-HD Master Audio kan den med hög sannolikhet spela upp ljudet. DTS HD Master Audio-ljudströmmen innehåller nämligen även DTS-ljud (som behandlades tidigare i detta kapitel). Det räcker därför med att hembion har stöd för DTS för att ljudet ska kunna avkodas. Det blir visserligen inget förlustfritt ljud, men det blir ljud i alla fall!

LPCM

LPCM (Linear Pulse-Code Modulation), även kallat PCM, är det fundamentala ­sättet att lagra och överföra okomprimerat digitalt ljud. Det är exempelvis så ljudet ligger ­lagrat på CD-skivor. Fördelen med LPCM i hembiosammanhang är att det är ett ”språk” som alla digitala ljudenheter förstår. Det är exempelvis inte alla receivrar som förstår Dolby True-HD, men alla förstår i alla fall LPCM.

Nackdelen med LPCM är att ljudet, på grund av sin okomprimerade natur, tar väldigt stor plats. Även om det rent tekniskt går att lagra LPCM-ljud på DVD- och blu-ray-skivor, brukar ljudet därför komprimeras med exempelvis Dolby Digital eller Dolby True-HD innan det lagras.

Avkodning

När ljudet kodas med någon av de nämnda kodekarna tar det mindre plats. Likna det hela vid när en datoranvändare lägger ett dokument i ett ZIP- eller RAR-arkiv. För att sedan kunna spela upp ljudet måste det först avkodas (dokumentet i liknelsen måste plockas ut ur ZIP- eller RAR-arkivet).

Avkodningen av en films ljudspår (t.ex. Dolby True-HD) kan antingen ske i uppspelningsenheten eller i receivern. Om både uppspelningsenheten (t.ex. blu-ray-spelaren) och receivern har stöd för Dolby True-HD-avkodning är avkodningsplatsen av underordnad betydelse (så länge uppspelningsenheten och receivern är sammankopplade med HDMI). Om avkodningen sker i uppspelningsenheten kommer ljudet att skickas som LPCM till receivern (digitalt och okomprimerat). Om avkodningen sker i receivern kommer uppspelningsenheten att låta ljudet passera förbi sin interna avkodare och bara skicka vidare Dolby True-HD-ljudet helt oförändrat. Detta brukar kallas ”bitstream”, vilket är en ganska underlig benämning eftersom även LPCM är en form av bit-ström.

Om endast antingen uppspelningsenheten eller receivern har stöd för avkodning av den aktuella kodeken är det däremot av hög betydelse var avkodningen sker. Om ­receivern exempelvis inte har stöd för avkodning av DTS-HD MA-ljud, måste uppspelnings­enheten ha det, så att den kan omvandla ljudet till LCPM innan det skickas till receivern.

Eftersom LCPM är ljudkvalitetsmässigt lika bra som Dolby True-HD och DTS-HD MA, innebär avkodning i uppspelningsenheten ingen nackdel. Det kommer dock inte att stå på receiverns display att Dolby True-HD eller DTS-HD MA används, vilket annars kan vara praktiskt för att veta vilken typ av ljud det är som spelas upp.

Vid uppspelning av Dolby Digital- eller DTS-ljud på en digital koaxial- eller Toslink-ansluten uppspelningsenhet är det viktigt att välja avkodning i receivern! Detta eftersom varken digital koaxial eller Toslink klarar av att överföra 5.1 LPCM-ljud. Om avkodningen sker i uppspelningsenheten (t.ex. en DVD-spelare) kommer endast stereoljud att skickas till receivern. Det är därför bättre att skicka Dolby Digital- eller DTS-ljudet oförändrat hela vägen till receivern och låta den avkoda ljudet där istället. Vid anslutning med HDMI spelar detta ingen roll, då HDMI kan överföra 5.1 LPCM-ljud (HDMI klarar till och med 7.1 LPCM-ljud).

Senast ändrad: 2015-11-17