Direct emission är den vanligaste OLED-tekniken (dock ovanlig för TV-apparater) och den används på små OLED-skärmar. Varje pixel är uppbyggd av tre delpixlar (RGB), på liknande sätt som LCD-tekniken. Skillnaden är att varje delpixel lyser av sig själv, helt utan behov av bakgrundsbelysning. Pixeln färgas inte heller av ett färgfilter, utan ger ifrån sig rätt färg från början.

Samsung använder tekniken till sina mobilskärmar och försökte använda den i sin TV-tillverkning. Problemet med tekniken är att den är svår att skala upp till stora skärmar, och mycket på grund av det lade Samsung ned sin tillverkning av OLED-TV-apparater.

LG är i skrivande stund den enda tillverkaren av OLED-skärmar för TV-apparater. Sony och Philips tillverkar också OLED-TV-apparater. De använder dock skärmpaneler från LG i sina TV-apparater.

LG använder en teknik som kallas WRGB. Varje pixel består av fyra delpixlar. Delpixlarna färgas sedan av ett färgfilter till vitt, rött, grönt och blått. De kombineras sedan till en pixel i önskad färg.

Fördelen med tekniken är att den är enklare (billigare) att tillverka, speciellt för stora skärmar. Tyvärr är tekniken inte lika ljusstark eller energieffektiv som Direct emission. Färgspektrumet och betraktningsvinklarna är dock fortsatt väldigt bra. WRGB-tekniken skulle dessutom gå att kombinera med kvantprickar (läs mer i  Kvantprickar), något som i teorin skulle kunna ge nästintill perfekta färger.

Ett av de stora problemen med OLED-skärmar är livslängden. Eftersom varje pixel är sin egen ljuskälla märks det tydligt när en av pixlarna slocknar. Även om endast 1 på 10 000 av pixlarna slocknar kommer över 200 pixlar sluta lysa på en TV med Full HD-upplösning. Dessutom har färgerna olika lång levnadstid, där den blå färgen har klart kortast levnadstid.

Eftersom OLED inte funnits på marknaden lika länge som LCD är det svårt att utvärdera hur stort problem livslängden är.