Analog bildöverföring

Det råder stor förvirring kring begreppen RGB och komponentvideo. Till en början är komponentvideo egentligen ett samlingsbegrepp som innefattar alla uppdelade videosignaler. RGB och S-video är på så sätt också komponentvideo men det som begreppet i denna bok och i vardagligt tal syftar på är YUV, Y’UV, YPbPr eller YCbCr.

YUV (komponentvideo) härstammar från färg-TV:ns genombrott. När färg­sändningarna startade gick det inte att tvinga alla att byta ut sina svart-vita TV-apparater. Det nya systemet var därför tvunget att vara bakåtkompatibelt med det äldre. Dessutom hade det blivit problem med den tillgängliga bandbredden om TV-signalen hade skickats som RGB. YUV består därför, istället för färger, av en svartvit-signal och två färgdifferenser som tillsammans kan översättas till de tre RGB-färgerna. Vid färg-TV-övergången gick det tack vare YUV att ge färg till TV-tittarna som hade nya TV-apparater, utan att förstöra för alla andra som hade äldre modeller.

För några år sedan var S-video mycket populärt eftersom det gav betydligt bättre bild än kompositvideo. Ibland dök det dock upp ett kompatibilitetsproblem som ledde till att bilden blev i gråskala. S-video skickar precis som YUV den svartvita signalen separat men kombinerar däremot färginformationen. S-video är därför även känt som ”Y/C” (ljusstyrka/färg).

Det är inte bara överföringssättet som är viktigt att tänka på för att få så bra bild som möjligt. Kabelns egenskaper har också stor påverkan, framförallt när det gäller analoga signaler. Sådana kan lätt störas av andra intilliggande kablar, magnetfält och radiovågor. Här följer några tumregler för att få så bra bild som möjligt med analog bildöverföring.

• Använd korta kablar. Med en lång kabel blir bilden sämre än med en kort. Undvik att använda så långa kablar att de måste snurras ihop i slutet. Undvik även om möjligt att skarva analoga signalkablar och koppla dem inte heller genom apparater i onödan (t.ex. analog videosignal genom receiver).
• Använd kablar med bra skärmning. Denna punkt är mer eller mindre väsentlig beroende på vilken typ av signal det är som går genom kabeln.
• Välj kablar med högkvalitetsledare. Generellt sett är det bättre ju grövre de är men även materialet spelar stor roll. De senaste årens utveckling på kopparpriset har gjort det dyrt att använda tjocka koppar­ledare. Många enklare kablar har därför inblandningar av andra metaller. Exempelvis är det vanligt med aluminium­inblandning då de två nämnda metallerna har ganska lika elektriska egenskaper.

ρ(Al) = 0,026 • 10-6 Ωm
ρ(Cu) = 0,017 • 10-6 Ωm

Inblandning av andra metaller än ren koppar är dock inte optimalt för bilden. ­Framförallt inte om exempelvis stål blandas in då stållegeringar har betydligt högre resistivitet.

Kontakterna på premiumkablar och i finare apparatur är generellt guldpläterade. Det är inget som ger bättre signal i sig, men guld oxiderar inte och garanterar därför en riktigt bra anslutning över tid.

Med analog signal kan det vara svårt att bedöma om bilden är optimal eller inte. Blir det störningar på en digital motsvarighet märks det tydligare. Analoga bildsignaler som överförs med dåliga kablar blir framförallt oskarpa, men färgerna kan också smeta ut sig och bilden kan bli vågig. Vad som händer med den digitala signalen behandlas i nästa kapitel.

Precis som övriga signalkablar förekommer det antennkablar av olika kvaliteter. Det är väldigt vanligt att kabeltillverkare erbjuder dels en enklare antennkabel och dels en finare ­antennkabel, vilken missvisande ibland kallas 100 Hz-kabel. Den sistnämnda motiveras med att den är ­optimal för 100 Hz TV-apparater och att den skulle ge en mer flimmerfri bild. Detta stämmer inte.

Det förekommer stor variation i kvaliteten mellan olika antennkablar, men det handlar ­framförallt om kabelns dämpning och skärmning. Om 100 Hz-kabeln har lägre dämpning skulle den kunna väljas av den anledningen. Den skulle till och med ­kunna väljas för att den är bättre skärmad och därmed är lämpligare för analoga TV-signaler i kabel-TV-nät. Den gör dock varken från eller till i 100 Hz-sammanhang. Som det beskrevs i 100 Hz-bilduppdatering är 100 Hz en bildbehandlingsteknik där TV:ns dator lägger till datoruträknade bildrutor för att ge bilden ett bättre flyt. Signalen in till digital-TV-mottagaren är alltså fortfarande densamma. Signalen i antennätet förändras på intet vis bara för att TV:n har en bildoptimeringsfunktion.

Notera avslutningsvis att 100 Hz är en bilduppdateringsfrekvens och inte en radiofrekvens, ­vilket är det som skickas i antennkabeln. Radiofrekvensen för TV-sändningar som tas emot med vanlig antenn ligger mellan 47 MHz och 786 MHz..