Ljudsignaler

Den vanliga analoga antennkabeln hamnar på sistaplats igen så om det finns bättre alternativ bör den undvikas. Används antennkabel för att koppla samman exempelvis digital-TV-mottagare och TV är det inte ens säkert att det blir stereoljud. Den enklaste antennsignalen har endast monoljud, även om det med hjälp av Nicam-stereo går att få tvåkanalsljud.

En analog audiosignal blir bättre om den bärs på två koaxialkablar med ­RCA-kontakter. Oftast är det en röd kontakt (höger) och en vit eller svart kontakt (vänster). Det är de anslutningarna som normalt sitter bredvid den gula kompositvideoingången på ­TV-apparaten. Samma signal kan även skickas i en kabel med 3,5 mm-kontakter (­vanliga hörlurskontakter).

Med analoga signaler är det extra viktigt med bra kvalitet på kablarna. ­Störningar från elkablar och magnetfält kan tas upp av en audiokabel. Genom att ha en bra skärm på ­kabeln kan det undvikas, men oavsett vad bör inte analoga ljudkablar läggas ­till­sammans starkströmskablar. Koaxialkablar finns med olika impedans. För analogt ljud används 50 Ω.

Det digitala ljudet är inte lika lätt att förstå som det analoga. Det finns många olika sätt att skicka det och resultatet blir väldigt varierande. Digitala överföringar är dock nästan alltid att föredra om exempelvis Blu-ray-spelaren ska kopplas till receivern. Det finns ett flertal anledningar till detta:

• Det blir smidigare. Om 5.1-surroundljud ska överföras analogt krävs sex analoga RCA-kablar eller tre 3,5 mm minitele-kablar. Vid digital överföring skickas samtliga kanaler i en och samma kabel.
• Risken för störningar minskar. Den digitala signalen är svårare att störa. Skulle det ändå inträffa märks det tydligt. En analog signal är alltid olika bra, medan den digitala antingen har störningar eller är fri från sådana.
• Ljudet blir generellt sett bättre. Även om signalen överförs digitalt måste den ­översättas till analogt ljud någonstans. Denna omvandling sker med kretsar vars kvalitet är ­varierande. Oftast är omvandlaren som sitter i en receiver bättre än de som sitter i ­exempelvis DVD-spelare och digital-TV-mottagare.

SPDIF är ett av de vanligaste sätten att överföra digitalt ljud. SPDIF (Sony Philips Digital Interconnect Format) kan använda två olika typer av kablar: digital koaxialkabel eller Toslinkkabel. Skillnaden mellan dem är att den förstnämnda är elektrisk och den andra optisk (en av få optiska signaler som används inom konsumentelektronik). 

Eftersom de två anslutningarna pratar samma ”språk” (SPDIF) går det att omvandla mellan optiska och elektriska signaler. Detta är användbart om exempelvis digital-TV-boxen har en Toslink-anslutning och receivern en koaxial motsvarighet. För detta krävs en aktiv omvandlare som omvandlar från optiska till elektriska signaler.

Då de digitala anslutningarna har blivit mycket vanliga kan det bli brist på receiver­ingångar. Detta kan lösas med växlar som har flera ingångar. Många vill dock gärna slippa växlarna eftersom de kräver manuell inställning och vill därför istället använda passiva splittrar (baklänges). Tyvärr fungerar det dåligt då SPDIF-kommunikationen inte är uteslutande enkelriktad. Skulle exempelvis två TV-tillbehör kopplas samman till en digital koaxialingång i en receiver med hjälp av en bakvänd splitter hade ljudet inte kommit fram. Med vissa apparater hade det fungerat om den ena varit helt avstängd (oftast räcker inte standby-läge), men det är ingen lösning som rekommenderas.

Det går inte att sätta någon fast maxlängd på vare sig Toslink- eller digital koaxialkabel då många faktorer spelar in. Kvaliteten på kablaget samt kretsarna som sänder och tolkar signalen är två av dem. En koaxialkabel med grövre mittledare och bättre skärmning kan klara längre sträckor än en klenare variant. Hos en optisk kabel berättar tjockleken mer om den mekaniska hållbarheten, då en grövre kabel generellt är mindre känslig för böjningar. En tumregel är att den optiska kabeln inte bör överstiga tio meter. Behövs längre kablar kan en repeater användas.  

Det är inte alltid det krävs en separat kabel för att föra över ljudet. Med en HDMI-kabel (bild och ljud i samma kabel) går det till och med att få bättre ljud än med SPDIF-kablage. Detta eftersom bandbredden är ännu högre. HDMI favoriseras dessutom av medieindustrin då signalen som kabeln skickar går att kopieringsskydda.

Från början kunde HDMI hantera PCM (upp till åtta kanaler), Dolby Digital och DTS. Dock fungerade inte något avancerat och förlustfritt komprimeringsformat (t.ex. Dolby Digital True-HD). Möjligheten att överföra Dolby Digital True-HD och DTS-HD Master Audio kom först med HDMI 1.3-standarden. Är HDMI-portarna på uppspelaren eller TV:n av äldre typ krävs att källan (t.ex. Blu-ray-spelaren) kan översätta signalen till PCM-multikanal. Om den klarar det går det fortfarande att få riktigt bra ljud.

Om receivern kan ta emot HDMI-ljud brukar det finnas en eller flera HDMI-ingångar och en motsvarande utgång. Signalen kopplas då från källan till receivern där ljud­signalen avkodas. Därefter används en annan HDMI-kabel för att koppla vidare till TV:n.

I och med introduktionen av HDMI 1.4 lanserades receivrar och TV-apparater med stöd för Audio Return Channel. Det är användbart om TV:n även ska skicka tillbaka ljud från den inbyggda digital-TV-mottagaren. Om de involverade portarna är märkta ARC fungerar den dubbelriktade kommunikationen och det behövs ingen speciell HDMI-kabel. Notera att ARC endast stödjer Dolby Digital eller DTS (komprimerat 5.1/7.1). 

Se alla produkter med HDMI