Det finns flera olika metoder att kryptera ett trådlöst nätverk. WEP, WPA och WPA2 är de vanligaste protokollen som används i detta syfte.

WEP (Wired Equivalent Privacy) är en tidigt framtagen krypteringsmetod som utvecklades när trådlöst nätverk började bli populärt. Säkerheten i WEP är bristfällig och ­rekommenderas ej om både router och nätverkskort har stöd för bättre krypterings­tekniker. En datorkunnig person kan nämligen använda ett program som avlyssnar trafiken och låta det räkna ut rätt nyckel på bara ett fåtal minuter. Därefter är det fritt fram för honom eller henne att avlyssna trafiken och surfa via routerägarens ­internet-uppkoppling.

Det största problemet med WEP är att krypteringsnyckeln förblir oförändrad. För att förbättra denna punkt har det utvecklats en mer avancerad krypteringsmetod vid namn TKIP (Temporal Key Integrity Protocol). Denna metod ser bland annat till att krypterings­nycklarna ändras vid varje kommunikationstillfälle, vilket försvårar ­försök till intrång. Det försvårar däremot inte för användaren eftersom han eller hon ­fortfarande använder ett statiskt förutbestämt lösenord för att ansluta.

TKIP-tekniken gick dock inte att lägga in i WEP-protokollet genom en uppgradering, utan tekniken fick i stället användas i ett helt nytt protokoll som fick namnet WPA (­Wifi Protected Access).

Även om WPA anses vara mycket säkert finns det metoder som ger ännu bättre skydd. WPA2 använder en krypteringsmetod kallad AES (Advanced Encryption Standard) som kan ses som en uppföljare till TKIP. Ett nätverk med WPA2 är i princip omöjligt att ­avlyssna eller ta sig in i och har dessutom bättre prestanda än nätverk med WPA.

Valet av krypteringsteknik ställs in i routern under den inledande konfigurationen. Vid valet gäller den klassiska regeln minsta gemensamma nämnaren. Moderna nätverks­kort har oftast stöd för alla de tre nämnda teknikerna och då bör WPA2 väljas av både ­säkerhets- och prestandaskäl. Om en äldre dator utan WPA2-stöd också ska kunna ­ansluta måste dock WPA eller WEP användas istället. Även om WEP inte är speciellt säkert är det fortfarande mycket bättre än att låta nätverket vara okrypterat, men om det går att byta nätverkskortet i datorn till en modern WPA/WPA2-kompatibel m­otsvarighet är det givetvis ännu bättre.

Sammanfattningsvis:

• Oskyddat (direkt olämpligt)
• WEP (bättre, men lätt att knäcka)
• WPA (ännu bättre)
• WPA2 (bäst)

Nätverkskorten i datorerna är bakåtkompatibla, vilket gör att en dator som är ­utrustad med ett WPA2-nätverkskort även kan ansluta till nätverk som är WPA- eller WEP-­krypterade.

PSK, Pre-Shared Key, är ett tillägg till WPA och WPA2 som förenklar anslutnings­processen till det trådlösa nätverket. När en användare för första gången begär anslutning till ett trådlöst nätverk med PSK, kommer en förfrågan om lösenord. Anges rätt lösenord tar WPA/WPA2 hand om och upprättar kommunikationen. Inställning av denna nyckel görs i routern eller accesspunkten. WPA och WPA2 med PSK kallas även WPA(2)-Personal.

Vid anslutning till ett krypterat nätverk med WPA eller WPA2 utan PSK krävs en speciell autentiseringsserver som kontrollerar klienterna som ansluter. En sådan server ­kallas RADIUS-server (Remote Authentication Dial In User Service) och protokollet för autentisering kallas EAP (Extensible Authentication Protocol). Denna teknik används främst hos större företag och den kallas WPA(2)-Enterprise. I vanliga hemnätverk kan detta ignoreras helt eftersom det där alltid används PSK.

WPS (Wifi Protected Setup) gör det otroligt enkelt att ansluta till ett krypterat ­nätverk. I stället för att ange långa och krångliga lösenord som är svåra att komma ihåg görs ­anslutningen med en knapptryckning på enheten som ska anslutas och en knapp­tryckning på routern. Svårare än så är det inte att upprätta en säker förbindelse med WPS. Detta är ett alternativ för alla som vill slippa ange nätverksnycklar men ändå ha en säker anslutning. För att det ska fungera måste både routern och nätverkskortet ha WPS-stöd. Datorn måste också använda Windows Vista eller senare.